Mamma: Torsdag 22/12.
Svenskar har rekord i sockerkonsumtion. 40 kg varav 17 kg godis per år och person.
Det har varit flera explosioner i Bagdad sedan amerikanarna lämnade över.
Idag känns det som om jag skulle kunna vila i tanken och bara vara sjuk. Att tillåta sig det, även om man väntar på Mirakel. Min bror erbjöd sig att flyga hit över dagen den 23 dec, men jag tyckte det var lite väl snällt. Han kommer nästa vecka istället med sin fru och bilen.
Min äldsta dotter, som har ett handikapp, har tagit hand om mig när jag har varit hemma den senaste tiden. Min yngsta dotter gör allt hon kan också. Hemsjukvården är många, och jag har fått psykologsamtal, massage, fått måla och vårdservice (typ salva och plåster). Det jag behöver är större framförhållning. Läkaren borde vara mer aktiv, lite förutseende. Kanske skulle det hjälpa mig. Vem tar ansvar för min vikt? Ska jag be min bror handla en bra våg? Det verkar bli mina syskon som tar det yttre ansvaret. Jag behöver en personlig assistent, men det tar lång tid.
Jag har läst mycket om s.k. healing, och har någon erfarenhet av det. I Skottland finns ett new age-samhälle i Findhorn. Deras modell av healing är mycket detaljerad. På senare tid har enklare och starkare former av healing dykt upp. Min själsfrände rekommenderade mig en bok om kinesiskt medicin och västerländsk psykologi. Författaren är Leon Hammer, mycket gammal akupunktör och psykiatiker. Den boken är någon slags husbibel. Sedan blev jag av fyra sinsemellan oberoende personer rekommenderad en amerikansk akupunktör, och det visade sig vara en av de mycket få som fått utbildning inom Leon Hammers teorier. Akupunktören och hans medhjälpare var imponerade av att jag kände till boken. När akupunktören skulle läsa av mina pulser (pulsdiagnostik) så sade han ”det här är någonting jag inte känner igen”. Jag berättade lite om den psykologiska bilden – att mamma hade upplevt min födelse som en chock och att hon och jag träffats väldigt sällan under mitt vuxna liv. Där fanns grundläggande konflikter och mamma hade dött och jag var rädd att konflikten skulle finnas kvar. Han hämtade kollegan som satt i ett stort rum i närheten och vägde örter. Kollegan lyssnade tyst och uppmärksamt genom mina fingertoppar på mina pulsar. Till sist kom han på vad det var - ”sådan här puls har man om man haft relationsproblem tidigt i livet”. Jag gav honom rätt. Han sade också ”det finns ingenting som är så farligt för hälsan som långvarig konflikt med sin egen familj”. Jag är lika misstänksam som de flesta svenskar, kunde han ha hört vad jag tidigare sade till akupunktören? Hann denne berätta snabbt medan han hämtade honom? Jag funderade på detta till och från, jag kunde till och med spekulera i att det funnits någon mikrofon, men nej. Det jag varit med om var sant och unikt och förmodligen bra för mig.
Ett år senare hade jag fått någon slags panikkänsla när jag hade åtsittande tröjor. Det som satt på min överkropp måste sitta ledigt och löst. Den dagen jag skulle resa till akupunktören igen var jag ute och handlade. Jag köpte en vacker tight kinesisk klänning med broderad drake i guld, men när jag hade haft den på mig fem minuter stod jag inte ut mer. Kinesen i affären fick klippa upp i halsen och jag tog av mig den. Senare på dagen besökte jag akupunktören och han kände på pulsarna ganska länge, och sedan sade han ”konstigt, du har kluven puls. Har du försökt hänga dig någon gång?”. ”Nej”, svarade jag. ”Det är en sådan puls de personerna har, som försökt hänga sig”, sade han. Den sjukdom jag har är som en långsam strypning. Det blir svårare att andas för varje år som går.
Detta hände våren 2008, och då kunde jag fortfarande röra mig omkring i staden utan att bli alldeles slut, och jag kunde till och med åka tåg ensam. Två veckor efter att jag varit hos akupunktören ringde jag till min själsfrände. Vi tog adjö per telefon. Han sade vad han ville säga och jag likadant. På något sätt var det också underförstått att vi möts igen, men inte på jorden. Min själsfrände visste att han skulle dö snart, jag hade anat det. Han ville inte träffa någon alls, men han ville ha brev med kärlek i. Jag skrev många brev. När han dog tre månader senare kunde jag bara gå 100 meter åt gången. Det var väl självklart att jag skulle bli sämre av att han dog, men jag tänkte inte så mycket på det.
Imorgon skulle jag hem från sjukhuset efter en vecka. Jag känner att jag får bot känslomässigt och därmed psykiskt. Det är värt oerhört mycket. Jag har skrivit en lång önskelista på allt möjligt från strumpor till att få hjälp att få upp persienner. Jag tänkte be min svägerska köpa pyjamas och morgonrock till mig på Lindex. Min väninna och jag pratade om det, och idag var hon uppe på sjukhuset hit till mig och gav mig två julklappar. I det ena var det en mjuk vit tröja, och ett par bomullsbyxor, och i det andra paketet var det en morgonrock.
Astronomer har upptäckt en planet de kallare Kepler 22 B. Det är en tvillingjord 600 ljusår bort runt en sol som är som vår.
/Telefonmamman.
Mamma: Onsdag 21/12.
Äldreomsorgen har dragit ner på personal, varannan dag kommer det in en anmälan till myndigheter från anhöriga. Rekordvinster för privatskolor pratas det om på nyheterna och pengarna hamnar i skatteparadis. 208 miljoner har riskkapitalistföretaget EQT tjänat in, men beräknar tjäna åtskilliga miljarder på att sälja det senare.
Igårkväll pratade en av bröderna och jag om ”Melancholia” av Von Trier. Tidigt imorse var han på nyhetsmorgon och pratade om bolåneräntor. En annan bror, han som ska komma hit, har en gång stämt svenska staten i EU-domstolen och vunnit. Men inför mitt stora bekymmer med att få någon som lagar rätt mat till mig står alla sig slätt. Varför finns inte den typen av service i vårt välfärdssamhälle? Personer med väldigt lågt BMI klarar inte att gå upp i vikt på egen hand. Trenden i samhället är att sälja ut, så matlagning är lagd på entreprenad.
Det känns som om jag har bearbetat klart 50- och 60-talen. Från 70-talet finns mycket kvar, massor av udda minnen. Hoppas Gud förlåter vissa av dem.
Forska på placebo. Att personer med sin egen positiva upplevelse kan påverka läkandet i rätt riktning. Man kan ge sockerpiller istället för mediciner i viss utsträckning. Eller om man hellre har andra välkända metoder som man vet fungerar, typ massage och specialkost. Det fungerar som sockerpiller, för om man tror på det så hjälper det tydligen.
Svenskarna är på väg att bli 9,5 miljoner. Men det går lite långsammare än man trott. Invandringen har minskat, bl.a. från Afrika. Utvandringen har ökat något, och antalet födslar har inte ökat som man trott.
Tyvärr kan det vara så att hjälplöshet triggar förtryck. Jag har varit otålig och elak många gånger, t.ex. Mitt tillstånd nu med andfåddhet, syrgasslang plus näringsdropp kan göra andra tuffare mot mig. Den typen av beteende är fegt. Apropå västerländsk medicin har man börjat leta efter fler biverkningar av svininfluensavaccinet.
/Telefonmamman.
Mamma: Tisdag 20/12.
Jag hade problem med våra föräldrar, större än vad mina syskon hade.
En sjuk människa har rätt till att må bra. Sjukhusen idag är ingen plats för njutning, men jag tror att patienter behöver lång tid för rekreation. Varje sjukhus borde egentligen ha varsin avdelning för rekreation av människor som skulle kunna bli mycket bättre.
Läkarna börjar så smått förstå att problemet med min mat är olöst och att jag måste hålla vikten, och gå upp.
/Telefonmamman.
Mamma: Måndag 19/12.
På 70-talet hade mer än 60 % av de äldre ordnat serviceboende. Idag är det under 40 %. Detta märks också på siffror för hur många som slutar arbeta, eller går ner i arbetstid för att ta hand om anhöriga (kvinnor förstås). I afrikanska stamsamhällen är morbröder ansvariga för systerbarn. Enligt den tanken att man vill vara säker på blodsbandet.
Nu närmar sig julen, och en av mina bröder ska komma hit. Jag och läkaren har bestämt att jag ska intravenös näring. En femtedel av ersatta vårdskador anmäls av sjukhusen själva. Några gånger om dagen får vi ofrivilliga minnen, bl.a. genom doft och lukt, minnen från barndomen innan tio år. Oftast fem-sexårsåldern. Det sägs att luktminnen är bra att ha. Under nomadtiden lärde människor sig vad som var giftigt och vad som var nyttigt genom att lukta sig fram. Det har spekulerats i att schamaner var särskilt duktiga på sådant, och därför fick hög status.
Nu får jag en hel del kalorier genom näringsdropp, och behöver ej vara hysteriskt, paniskt skrämd av stressen att få se mig själv tyna bort i mina älskade döttrars ögon.
Prästen kom ner och pratade en stund. Hon berättade att den s.k. Posten hade lämnat ut hennes bokpaket till en annan kvinna dagen innan, som dök upp medan hon var där. Prästen trodde att butiksbiträdet hade snackat med gubbarna vid spelbordet under tiden han expedierat böckerna till en annan. No check.
Det tar lång tid innan människor i allmänhet tar till sig de alternativa kunskaperna om kropp och hälsa. Jag menar då väl beprövade behandlingsformer, såsom homeopati, akupunktur och Ayur Veda. Varför är det så få som är verkligt intresserade? Det är en social fråga. Ifall man är väldigt ensam och därför utan stöd kan det vara svårt att gå till alternativ, även om man vill det. Även ett starkt och stort socialt nätverk hämmar den önskan och tanke man kan ha att kolla upp andra lösningar. Misstänksamhet är förmodligen ett hinder på vägen, som om kineser och indier bluffar oss på något sätt.
Jag börjar tycka att jag har blivit lite lätt patetisk när jag hejar glatt på personal från transport och röntgen. Min yngsta dotter är mycket social och politiskt intresserad. Hon följer med i nyhetssändningar många gånger dagligen. Jag ska försöka plocka upp bitar av hat jag haft genom åren, studera dem och krossa dem, och försöka göra något socialt konstruktivt istället.
Min ett år yngre bror, han som ska hälsa på mig, kunde bilmärkena när vi var små. Jag fattade faktiskt inget. Nu när jag nästan är 60 år och Saab går i konkurs får jag veta vad Saab ”betyder”. Swedish Automobil AB. Vad Volvo betyder visste jag redan 1963 – den socialdemokratiske partisekreteraren Sten Andersson bodde då under oss, och i hissen upp till åttonde våningen frågade han mig ”vet du vad Volvo betyder?”. ”Nää”, svarade jag. ”Jag rullar”, sade han. På latin alltså.
/Telefonmamman.
Mamma: Söndag 18/12.
Sov ända till frukost. Var vaken en gång i natt.
För tusen (?) år sedan fanns ett folk i Peru, före Inkan. Nu har en grav hittats med tusen offrade personer, enligt radionyheterna. Offras ännu människor i någon form? Massgravar hittas fortfarande i Europa (t.ex. Balkan). Det finns omständigheter man borde ta i beaktande i vårt land. Här har vi ett särskilt stabilt land, socialt. Men i vilken riktning går vi? Alla äldre ideal börjar naggas i kanterna och tar slut. Kyrkan som auktoritet är väck. Den socialistiskt färgade solidariteten har blivit mycket mindre.
Detta skriver jag nere på röntgen. Två stora målningar hänger på väggen, och jag får lust att måla stort. Jag vill upp ur sängen, och upp ur vikt utan att själv ta ansvar för det. Andra måste se till att det blir av. En broder ska komma hit. Man ska vara en vanlig människa, eller en stor viktig personlighet för att passa in. Jag är inte vanlig och inte uppenbart viktig i samhället. Det ligger sorg i att vilja bli uppskattad efter förtjänst. Eller efter något annat än prestation.
Vaclav Havel är död. President från 1933 i två mandatperioder i Tjeckoslovakien/Tjeckien. Men Havel var länge en stor intellektuell författare och politisk skribent. Vi behöver en svensk Vaclav Havel. Han var med i den sk ”sammetsrevolutionen”.
Jag har haft drän i den högra lungan i ett halvår. Nu är det borta i fjärran.
/Telefonmamman.
Mamma: Lördag 17/12.
Kom till fyrbäddssal på en grannavdelning. Det har verkat mycket lugnare än lungavdelningen. Jag väger nu under 33 kg, och jag har ätit för lite. Min äldsta dotter är fantastisk och hjälpte mig med allt. Men att få mig att behålla vikten är mycket svårt. Nu har jag tydligen ett hål i varje lunga – inga drän. Att börja från en ny punkt känns det som att jag vill.
Syresättningen är på 97 %! Så de sänkte syrgasen från 3 till 2 liter, och det är ett gott tecken. Gode Gud. Jag har varit i det sköna, den grå vardagen var andras. Att cykla en grå, fuktig, lite kylig tidig morgon till ett arbete varje dag, varje vecka. Enligt Ayur Veda (indisk medicin) är jag nu en extrem Vata-typ. Katha är typ zornmodeller, det småmulliga. Personer som njuter och är morgontrötta. De har ofta långsam ämnesomsättning. Pita är det snabba. Det rödlätta enligt Ayur Veda. Svårt att vara stilla. Vata är nervig, smal, behöver mycket!
Någon skulle massera mig två gånger om dagen med en varm olja. Varma bad, värme över huvud taget är bra, liksom gott varmt bröd med smör, pajer och soppor.
Nu är jag tillbaka på lungavdelningen i ett tvåbäddsrum. Min granne är en ung tjej. Jag tycker att mina barn är storartade. Min äldsta dotter har ett stort förstånd trots att hon har ett slags handikapp. Hon kan genomskåda, men också se storhet hos andra. Fördomsfri och fylld av kärlek, känslor, empati. Min yngre dotter är intelligent och talangfull. Hon förvånar mig varje dag.
Min rumsgranne är en vacker småbarnsmamma som måste ta cellgifter. Hon ger mig en realistisk och omdömesgill bild. Jag måste först och främst tänka på att få i mig näring.
Kairo i uppror, och tropisk storm på Filippinerna. Är det yttersta tider? Är det dags för oss att välja nya tankar? Vilka nya tankar?
/Telefonmamman.
Mamma: Fredag 16/12
Frihet har ett pris. Den uppnås efter någon form av kamp. Jag tror att man på något sätt ska ta ställning. Det kan vara ett missförstånd från min sida.
Det finns personer som lever på sina egna villkor, väldigt försiktiga och måna om sin kropp och hälsa. Jag fattar inte hur de lyckas vara så oberörda eller ostörda av människors konflikter och disharmoni. Deras självdisciplin är ovanlig och konstant. De allra flesta anpassar sig efter de normer som finns, och det förvånar mig också! Verkligheten är stor och komplicerad...
(Den 16 december ringde min ena dotter till mig och jag skulle resa mig upp ur sängen, och min andra dotter var på väg och skulle ta luren åt mig, men jag skuttade ändå ner på golvet och svarade, och skrek av smärta. Dränet hade lossnat från stygnet, och var på väg ut. Jag fick hjälp att ringa Hemsjukvården och en sjuksköterska kom tio minuter senare. När hon skulle titta på dränet ramlade det ut helt, och hon ringde en ambulans.
När jag kom in till sjukhuset hamnade jag direkt i akutrummet, och läkaren sade ”hej, vi har träffats förut. Jag var uppe hos dig en natt när du hade allergi”. ”Jaha, det var du som dricker dina mediciner!” svarade jag, och såg att han rodnade. Han är enormt trevlig. Jag läste upp följande för honom direkt ur anteckningarna:)
Verkligheten är stor och komplicerad. Skulle var och en överleva med egna händer och mått hade jag stupat snabbt. Jag kan inte odla en obördig mark eller döda ett djur, knappt ens en fisk. Andra måste skörda, jaga och fiska för att jag ska äta. Vad ska då jag göra istället?
(Så långt hann jag läsa för honom. Men så här hade jag fortsatt skriva några timmar tidigare:)
Jag måste bidra med något som andra vill ha. Detta något hade kunnat vara hemdesignade tröjor, målningar, dikter... Men jag har splittrat mig hit och dit.
(Detta skrev jag natten till 17 dec på sjukhuset:)
Jag kommer att skriva något om sjukhuset, min relation till det. Det konstiga är att jag hade skrivit klart ett kollegieblock samma dag som jag blev utskriven för två dagar sedan, i onsdags. Och idag fick jag en lila liten anteckningsbok som jag har tagit med mig. Min egen läkare, som just inatt råkar ha bakjour hemifrån, säger att vi ska vänta och se eftersom det inte verkar ha blivit sämre. Luft går ut ur hålet i huden från lungan, det både känns och hörs.
Jag har kommit hit så många gånger det senaste året att jag inte längre kan skilja dem från varandra. Jag hade febertoppar i början av året, och lades in av min egen läkare. En gång låg jag en månad och då hade jag candida i lungorna, som jag blev behandlad för. 6 maj åkte jag in akut. Då hade jag haft 39,5 i en vecka. Febern höll i sig i tre veckor till på den nivån, en bakterie hittades – en mögelsvampbakterie, som jag fick ett starkt penicillin mot. Det gjordes en bronkoskopi, som jag var rädd för – jag tänkte att nu blir det pneumotorax av detta ingrepp där man tog prov på små varbildningar. Jag kom hem den 9 juni. Den 12 juni hade jag en stor pneumotorax i den högra lungan. Det har jag beskrivit tidigare.
/Telefonmamman.
Fram och tillbaka.
Det senaste inlägg mamma skrev var från den 3:e dec (det har bara hamnat lite fel i bloggen, den ligger efter 1:a dec). Där beskrev hon att hon hade ont i vänstra lungan och att hon hade hostat mycket på natten, och mycket riktigt. Hon hade fått en pneumotorac på den vänstra lungan. Jag kom dit för att lämna penicillin till henne, och jag såg att hon var blev och andfådd. Hon hade inte alls haft en tanke på att åka in, men jag ringde ASIH (Avancerad Sjukvård I Hemmet), och det kom en läkare dit som konstaterade att vi skulle åka in med ambulans.
Hela den grejen var så ironisk. Hon skulle ju åka in på måndagen kl 13, det var bestämt med läkaren för att de skulle ta bort henner drän på högerlungan. Men nu kom hon två dagar tidigare. De satte dock inte in något drän i mammas vänsterlunga, och hon fick åka hem i onsdags. Nu är hon dock på sjukhuset iallafall, för hennes drän lossnade iförrgår (fredags), och då var det bara att åka in igen. Jag tror dock att hon kommer hem innan jul åtminstone.
Upplever ni den här bloggen som förvirrande och något rörig? Jag gör det iallafall, men sanningen är att det är så vår tillvaro ser ut. Förvirrande och rörigt. Nu kommer jag lägga upp inlägg från helgen som mamma har skrivit. Tack för att ni läser.
/Maria.
Mamma: Torsdag 1/12.
Jag kommer på mig med att lyssna på P3. Det är säkert 30 år sedan. Jag inser vilken seriös person jag varit.
Min mamma blev alkoholiserad och vulgär. Det var fruktansvärt - jag skämdes så mycket att jag försvann. Min (dåvarande) make och jag brukade titta på diskussionsprogram och bra filmer. Inget skräp. Barnen fick inte se Expedition Robinson, förutom första säsongen med Anders Lundin, för att han gått i samma klass som min syster. Han pratar ofta om sin Farstatid (Anders har glömt att han började skolan i Farsta och att en artikel om vårt höghus som den mest vandaliserade i Stockholm inte kom förrän tolv år senare).
Nu hör jag på Karlavagnen med Stina Wolter, orkar inte förflytta mig till TV-rummet för att se Debatt.
/Telefonmamman.
Mamma: Lördag 3/12.
Jag står inför en mycket svår situation. Samtidigt som är så sjuk att jag får syrgas ska jag hitta en väg ut för att bota lungorna när läkarna givit upp. Det finns något som heter Kollodialt Silver, och det lär vara bra mot svamp och bakterier.
Det spöregnar ute och blåser rejält. Min yngsta dotter måste handla åt mig, stackarn. Hon har också en medicinflaska som jag måste ha. Nu tar min äldsta dotter fram kyckling ur frysen. "Vi tar ris till" säger hon. "Ska jag ta fram lite blåbär till dig?" frågar hon sedan. Tack gode Gud för mina döttrar.
När jag var ung hade jag en stark ideologi. Jag jobbade med service, mest dagis men också på sjukhus, skolor, affärer, kontor, i telefonväxlar och postgirot. Jag visste inte riktigt vad jag skulle bli, eftersom jag var emot så mycket.
/Telefonmamman.
Mamma: Fredag 2/12.
Det är intressant med större perspektiv än psykologi. Tillvaron blir liksom sagor ur verkligheten. T.ex har jag hört att psykopater har problem med sin karma, de lär sig inte vad de ska mellan inkarnationerna. Västerländska medier menar att vi utbildar oss mellan våra liv.
Den sociala delen av mig, den mer handlingskraftiga sidan, skrämmer mig. Min egen mamma var som ett rovdjur, anföll och högg levande, sina egna barn också.
Nisse Hellberg - Flod av eld.
Nu har jag och mamma lagt upp rätt många inlägg, snart är vi framme i nutiden och nu är det så himla mycket som händer. Igår kände jag att jag mådde ganska bra, men när jag skulle gå och lägga mig vet jag inte vad som hände. Det var bara mörkt, och jag måste lära mig att tänka mer positivt.
Iallafall, jag berättade för mamma att jag delade med mig av en låt igår, så nu vill hon göra samma sak! Klicka på bilden för Spotify.
Mamma: Onsdag 30/11.
Att sjukhus får "bonuspoäng" när de lyckas med korta behandlingstider, dvs skriva ut patienter så fort som möjligt, är "vansinne". Sjukvården ska ta hand om och värna om de sjuka. Det halvår jag vårdades på sjukhuset nyligen pratade jag med både patienter och personal. De flesta patienter ville hem så fort det bara gick, men för dem var det ofta en flykt. Jag tror att jag har sett ca tio patienter komma tillbaka, och konstigt nog var det några av dem som verkligen kämpade för att få komma hem snabbt.
Det finns ett ord - restaurering, som vi tappat bort. Restaurang kommer från ordet restauration - att bygga upp på nytt, tror jag det betyder. Man behöver en period av återhämtning efter varje sjukdomsutbrott. Ifall fler insatser behövs inom all vård - hemvård, äldrevård, sjukvård, är det pengar som fattas? Det händer att vissa patienter får långa vårdperioder på ett akutsjukhus. Sjukhusen borde göras större och mer personal ska in, istället för nedskärningar. Någon sade att sjukvården här ska spara en halv miljon 2012 istället för att gå med förlust. Hur kan "folk" få tillbaka den service som vi tyckte om? Televerket, elverket, postkontoren etc. Man kan nästan redan räkna in apoteken!
När ett barn med särskilda behov får färre extratimmar pga nedskärningar blir skolan prickad för det. Man måste värna om de "svaga", även i kristider. Det är civiliserat. Jag var för privat initiativ under 80-talet, precis som Bengt Westerberg (FP), men vad man då räknade med var kooperativ och mindre föreningar, inte stora bolag. Nu går det inte att få tillbaka det gamla - kan någon förklara vad det var för fel på 60-talets samhälle? Skolan var ju perfekt t.ex. Ingen vågar säga rakt ut att vi är grundlurade?! Är det lite som kejsarens nya kläder?
Den hemsjukvård jag får av ett specialteam, 80 anställda och 60 patienter, är suverän. De kan komma på kvällen för att lämna en salva eller något annat. Jag får massage av en sjuksköterska som gått en lång specialutbildning för detta. Förmodligen kommer samhället att gå åt det hållet - mer hemsjukvård och färre äldreboenden. Det pratas varje dag nu om Carema i radio, och urusel äldreomsorg.
Det är svårt att bevisa effekter av homeopati, zonterapi, healing osv, därför att forskarens negativa förväntningar stör processen. Ett helande utan ett kraftfullt läkemedel är subtilt. En patients egenläkning akviveras genom de alternativa metoderna, och att ha en (ibland hånfull) vetenskaplig person som ska studera botandet är "avtändande".
Ett föremål har två "skuggor". Dels den mörka på ena sidan, och dels den ljusa på andra sidan. Sken från en ljuskälla faller på t.ex. ett stolsben. Ena sidan blir ljusare och den andra mörkare. Jag kom på mig själv att skygga för den ljusa sidan. Det vill säga, jag fruktar fasaden, den sida vi visar upp, det som verkar positivt. Men man kan inte vara misstänksam mot lycka i alla dagar.
Jag har ett motstånd mot healing, när jag ser den ljusa sidan av saken backar jag, vill inte tro på den. Då är det säkrare med jämna svårigheter och problem. Man kan välja att se en händelse positivt eller negativt, men ifall man helatiden vägrar att vara självkritisk eller reflektera över vad man har mer sig i bagaget så kommer man inte så långt. Min äldsta dotter, med ett ovanligt syndrom, är en välsignelse. Hon är den sista som kommer först, den minsta som blir störst. Hon servar mig bättre än hemvården från morgon till kväll utan klagomål, fantastiskt. Min yngsta dotter är gudabenådad. Hon är så oerhört klok. Hur kan en 21-åring förstå så mycket?
Vi har "yttersta tider" nu. Det märks överallt. Mer våld, en okyskhet som är extrem, miljöförstöring, naturkatastrofer, uppror här och där, ekonimiskt kaos. Jag är överraskad av att de där undergångsskildringarna inte är allvarligare än så, och därför lätt kan appliceras på nutiden. Vi vill väl inte ha det värre? (Det är stabiliseras fram till sommaren 2012.) Vad är då "undergången" eller "den nya tiden"? Som jag har förstått vissa uttolkare har det att göra med att det telepatiska och paranormala får företräde.
Mamma: Tisdag 29/11.
Jag får bra med hjälp från hemsjukvården. Hemvården däremot har stora problem med "identitet". De får göra väldigt lite och går härifrån fast att mitt sängbord är fullt av glas och koppar. De gör minsta möjliga insats: åtminstone verkar det vara deras policy. Hemservice som städar, handlar och tvättar brukar fråga vad jag vill de ska göra.
Sveriges Radio är den "institution" som folk litar på mest, 75%. IKEA är det 62% som har förtroende för. Sjukvården får 60 % i en undersökning man har gjort. Bankerna har bara 25% förtroende för (min lillebror är nog lite skyldig till det, sedan boken Bankbluffen). Kanske var det John Lennon som sade "en som drömmer ensam är bara en drömmare. Fler som drömmer samma dröm gör verklighet sv drömmen". Min bror som skrev best-sellern Bankbluffen ska nu skriva klart en bok om pensioner. Det verkar inte vara lika roligt. Jag tjatar på honom att skriva en bok om "Vårdbluffen". Om strokepatienterna, om orättvisor i sjukvården, om äldreomsorgens svårigheter etc.
Av någon anledning gillar jag CIS Navy. En intressant judinna, två unga män, en distingerad boss och en spexig ung tjej, som utreder mord. Deras samspel attraherar mig, och bilder av högfungerande kvinnor i praktiken.
Vem vill man identifiera sig med? Det har aldrig varit aktuellt med någon ekonomisk karriär i mina tankar.
Jag har känt ett hat, jag vet att jag 2007 var hos en psykoterapeut som vuxit upp och bott i andra länder. För henne vågade jag blotta mitt hat: varje gång när jag kom ut i köket för att plocka ihop frukosten tittade jag ut på hyreshusen runt omkring och kände hat. Terapeuten sade åt mig att sluta gå i terapi eftersom jag kan mer psykologi än de flesta terapeuter, och att jag istället ska betala för städhjälp - och det där hatet, sade hon, det måste du kolla upp, det är inte bra.
Nu börjar jag ana vad som kanske väcker min ilska. Det handlar om läkemedel, biverkningar, obotbara sjukdomar och den passiva människan. Det händer faktiskt då och då att personer, precis som jag nu, blir typ "färdigbehandlade" och fortfarande är sjuka, sliter sig loss och börjar leta. Men allt för ofta hör man kostrådgivare säga: "folk kommer när sjukvården ger upp dem, och då är det egentligen för sent". För healers är inget för sent, människor har bara motstånd mot healing.
En gång var jag hos en ganska osannolik spåkvinna (jag har mycket sällan låtit spå mig) som hade många rätt. Hon sade att jag hade ett enormt stort motstånd mot healing: "Du måste ta reda på varför. Det kommer vara många dörrar att öppna, och det som är där är inte särskilt vackert. Var beredd på det." Jag trodde att jag redan hade öppnat alla dörrar, detta hände 19 juli 2004. En kedjerökande man som rökte ciggariller förstörde mina möjligheter att hålla lungsjukdomen på en rimlig nivå. Han flyttade in under oss 1 maj och det kom en ättrig tärande rök i lägenheten överallt. 19 juli var jag på ett läkarbesök jag själv bett om. Det visade sig, precis som jag trodde, att min lungkapacitet gått ner från två tredjedelar till lite mindre än halv kapacitet. Jag fick acceptera att påbörja en kortisonkur. Jag hade avslutat den första kuren efter 1,5 år och det hade gått 2 år sedan dess.
Därför gick jag till spåkvinnan, och fick höra detta märkliga. Att jag egentligen inte ville blir frisk. Jag hade alldeles för många dolda hemska minnen för det. Jag hade sysslat med psykologi som intresse mycket länge, vad kunde väl jag ha missat? I övrigt sade hon bl.a. att jag hade djupa kunskaper och insikter och "kan trolla med knäna". Jag såg själv att tarotkorten på bordet var mycket positiva. Detta med motståndet var hennes egen clairvoyanta intution, och jag ger henne idag helt rätt.
/Telefonmamman.
Mamma: Måndag 28/11.
Mamma: Söndag 27/11.
De som kommer från hemvården burkar pika mig, de retas. Då står de allt för nära sängen - de nästan trycker sin kropp mot sänggaveln. Den unga hånskrattade åt min bovetegröt, den äldre sade "och du suger på dina kärnor!" när jag åt oliver. Varför? Man blir mer försvarslös så nära någon. Jag har ställt en mysig stol 1,5 meter bort, och en persons bekvämlighetszon är 1,6 meter. Det gäller bara att lotsa dem dit, men de ställer sig ändå vid sängen. De har inte mod nog att kommentera på det sättet när de är längre bort.
"Guds skatt är nedlagd i bräckliga krukor", sa prästen på radion första advent. På sjukhuset sätter man in insulin först när en patient har över 15 i sockervärde, när det gäller åldersdiabetes. Äldre patienter får ha höga sockervärden inom hemvården säger man, upp till 20 är bra! Hellre för högt än för lågt. Ibland tycks det mig som om hemvården mer handlar om personalens arbetssituation än pensionärernas välmåga.
Mamma: Lördag 26/11.
Jag är en person med religiösa/andliga intressen, vilket somliga sammanför med dåligt omdöme. Det är något av en gåta att just svenskar är så skeptiska till exempelvis mirakel. Vetenskapen har ju bara kollat in ett minimalt minimum av kosmos. Skolmedicinen har inte förstått hur oerhört bra den kinesiska pulsdiagnostiken fungerar.
Jag är en bohem med stor självkontroll, och vill egentligen inte ha hemvård. Lösningarna finns i ett större sammanhang. Man kan leta djupare, bredare och högre. När jag hade gått igenom min katharsis öppnades fönster ut mot lösning istället för mer ångest.
En person jag beundrar är Olga Kharitidi, rysk psykiatiker som rör sig bland asiatiska schamaner. En zienskmästarschaman lärde henne att två grundföreställningar och djupa känslor/tillstånd behärskar oss: depression och ångest. Han förenklade dethela till att depression hänger ihop med att vi tror vi gjort någon illa, ångest när vi tror vi blivit illa behandlade. Teorierna i hennes böcker handlar om hjärnans förmågor och att vi ska skapa balans inom oss. Att känna sitt psyke och hur det hänger ihop med kroppen är något nytt för oss. Vi fostras till kontroll och viss avpersonifiering. Enligt klassisk kinesisk medicin har vi fem organsystem med vidhängande känslor/affekter. Samtliga organsystem har en själslig koppling, kineserna har begrepp om fler själstyper än vi. Allt det här är mycket omfattande att sätta sig in i.
Kan det så som new age-rörelsen beskriver, att det från och med nu så har personer med paranormala förmågor ett större spelrum? Ett tecken i tiden kan vara att svenska läkare nu har möjlighet att komplettera sin behandling med homeopati och healing.
I början av lungsjukdomen besökte jag Järna och antroposofiska läkare (detta skedde tack vare en av Sveriges mest hjälpsamma personer Inez Morberg - multikompetent). Ibland har jag funderat över hur det hade gått ifall jag fortsatt med den behandlingen. Ifall jag efter tio år hade mått som jag gör nu hade det varit skandal.
Nu ska jag ta reda på vilka andra metoder som finns att läka lungerna på. Jag vill trappa ner kortisonet på grund av dess biverkningar.
I Egypten kallar man det sekulära samhället för modernism. Är vår avkristnade stat bättre än andra mindre moderna? Jag vet inte. Vi kan ju inte vara bäst på allt?
Medelålders personer som bor i små hyresrätter med ett antal katter är väldigt långt ner på statusstegen. Ifall man står högt i kurs är man eftertraktad. Personer kan vara intressanta, men är de inte socialt aktiva är de inte spännande. Jag vet inte hur jag ska kunna återta en del av den status jag haft. Mina nära vänner sätter mig högt, och på sjukhuset fick jag en hel del positiv feedback från bl.a. andra patienter. Det kändes väldigt bra. Sjukhuset är en mötesplats. Vårt sjukhus ser ut som ett kors från luften. Lasarett har väl uppkallats efter Lazarus, som helades av Jesus, till och med uppväcktes från de döda.
You've got to believe in yourself.
Det är alltid så mycket som händer i våra liv, det är helt otroligt. Den som säger att det finns något som heter slumpen är välkommen att höra vad vi har att säga. Jag är övertygad om att slumpen inte existerar, och Gud skämtar med oss. Nu har jag lagt in tre tidigare inlägg som mamma skrev när hon var hemma från sjukhuset, och nu är hon ju där igen. Jag orkar inte bekymra mig längre och tänka så mycket. Jag försöker bara tänka så positivt som möjligt, och jag hoppas att ni läsare också gör det. Ge mamma lite positiv energi! Jag tror på allvar att det kan hjälpa.
I det senaste inlägget skrev mamma om Jimmie Åkesson, och mitt hjärta lite extra varmt när jag läser det hon skrivit. Haha, jag älskar att hon tar avstånd från samma saker som jag. Men där blir jag också lite inspirerad av henne. Jag och mina vänner har haft många diskussioner om SD och vissa högerpartier och det slutar alltid med att vi är så himla arga. Jag blir ofta arg när jag tänker på vad regeringen ställer till med, och jag är verkligen orolig över framtiden. Inte minst skola och vård. Enligt mig är de två våra grundpelare i samhället (eller borde vara). Utan utbildning kommer vi ingenstans, och vård behöver alla någon gång i livet. Jag är övertygad om att privatisering av skolor (inklusive förskolor) och vård (inklusive apotek, vårdcentraler och läkemedel) är ett misstag. Pengar kommer styra allt mer och det kommer inte bli bra. Inte alls bra. Eftersom regeringen har så pass mycket makt (såklart) så känner jag att ilska är en av de bästa metoderna. Det behövs motstånd. Däremot lär jag mig mycket av mamma. Hon skrev i det senaste inlägget att hon inte kan hata Jimmie Åkesson. Jag hatar allt vad SD står för, och jag hatar att de hatar. Men jag kan inte hata partiledaren. Jag tycker faktiskt synd om honom. De kommer åka ut ur riksdagen nästa val, det är inget att bekymra sig över. Och jag älskar mamma för att hon tycker samma sak som jag, haha.
Alltså, slösa inte energi på det negativa och tänk bara positivt, positivt, positivt så blir det bra! Och glöm inte att tänka positivt om mamma.
Lyssna på den här låten, det kan inte finnas någon som inte blir glad av lite inspirerande skånsk reggae!
/Maria.
Mamma: Fredag 25/11.
En man jag mötte år 2000 var den själsfrände jag sökt sedan sexårsåldern. Det tog lång tid att lära känna honom och vi hade precis kommit varandra in på livet när jag blev sjuk, medan jag också blev sjukare. Han dog utan att vi hann mötas igen. Men vi tog adjö via telefonen. Den dagen han begravdes kunde jag bara gå 100 m åt gången. Jag satte mig i parken med utsikt över hans by på andra sidan vattnet.
Försvinner människans engagemang genom Facebook och digitala prylar? Eller finns möjlighet till mer engagemang genom sociala medier? Jag vet inte, men jag är tacksam över den debatt om äldrevård, hemvård och sjukvård som uppstått den senaste tiden. Har vi glömt bort vad vård är? Personalen på avdelningen på sjukhuset vet vad vård innebär.
Partiledaren Jimmie Åkesson är intervjuad och jag kan inte tycka illa om honom. Han är naiv, talanglös, inte särskilt intelligent och väldigt ofostrad. Han förstår inte sociala regler - som när han i nationaldräkt gick ut ur Storkyrkan när kungafamiljen var närvarande. Så viktiga är inte hans principer över "församlingen". Kan man verkligen hata en sådan person? I Bibeln står ju att man inte ska hata sina fiender. Varför slösa energi på det negativa? Det är klart att man kan bli ilsken på att han så tydligt projicerar sin egen skugga på muslimer i Sverige. Den vänligaste familjen jag kände på 90-talet var en arabisk familj som var muslimer. Modern var från Algeriet, berb tror jag, och analfabet. Pappan, som är politiskt intresserad, gick en utbildning till ingenjör i Bulgarien. De har fyra söner. De arbetade så mycket de kunde och köpte en kolonilott. Hans ingenjörsexamen gick inte att använda här.
Mamma: Torsdag 24/11.
Så här många personer har jag runt mig som "patient". Från hemvården kommer två personer per dag, beroende på vad jag vill. Hemvården får göra nästan ingenting. Min handansvarige är yngre än min äldsta dotter och tar sig själv på så stort allvar att hon psykologiserar över mig. Hon får inte ens ge mig en brustablett eller medicin. Men de diskar nästan ingenting eftersom jag inte bor ensam och de går inte ut med soporna. Hemvården gör punktinsatser och springer in och ut och uträttar ärenden utan inlevelse och känsla.
Från hemsjukvården har jag en 'egen' läkare som kan ordinera och remittera. En sjuksköterska kan ta prover för att kolla sänkan, järn och annat. Blodsockret ska också kolla. Det finns också undersköterskor som kan komma hem. En av dem ger mig massage varannan vecka. Det finns kurator ifall jag behöver hjälp med det administrativa och kontakt med myndigheter som exempelvis Försäkringskassan. En 'egen' präst har jag redan från sjukhuset. Hon besöker mig gärna varje vecka. Detta kallas avancerad hemsjukvård och ges till personer med obotliga sjukdomar. En arbetsterapeut kommer och låter mig teckna, måla, träna kroppen. Sjukgymnasten kan hjälpa till t.ex. för att balansera smärta. Hon ger också akupunktur och någon annan metod med svag ström (tror jag). Dietisten har jag känt i minst 15 år, och vi trivs tillsammans, brukar skratta ihop. Han får nu komma hem till mig och hjälpa mig med matsedlar, eftersom jag behöver specialmat. Psykologen är en kvinna, något yngre än jag och hon var här länge igår. Från alla möjliga sammanhangf faktiskt, känner hon till min ex-man, mig och båda döttrarna.
Nu är det dags att följa en röd tråd som är rar, god, vänlig, positiv, kärleksfull och andlig. Min äldsta dotter är fantastiskt hjälpsam. Hon är bättre än hemvården på att ge mig frukost, och tycker om att finnas till hands för mig. Jag har märkt att hon kan mycket mer än jag trott, bjuder på goda middagar. Min yngsta dotter, som har tagit hand om mig i flera år, jobbar nu heltid. Hon brukar handla sådant jag behöver och vill ha, och kommer ofta upp med lagad mat till mig. Jag har hjälp några timmar i veckan med städning, tvätt och storhandling. Det är en hemservicefirma som gör det, och jag tycker om dem.
Enligt Ayurveda är jag en VATA-typ, en som blir smal, tömmer sig på energi, har "ett nervsystem" som dominerar över det mer motoriska. När en VATA-typ blir sjuk måste hon vistas vid vatten på något sätt, bara ett badkar räcker långt. Massage, värmedyna, goda varma rätter som pajer, gröt och grytor. Och vänliga människor. Jag väger bara 35 kg och skulle behöva en personlig assistent för att sakta bygga upp min kropp. Jag tror att våra känslor hänger ihop med kreoppens funktioner. Att säga till en medicinare att sjukdomarna är orsakade av negativa känslor är som att sätta en röd flagga framför en tjur i Pamplona. Varför?
Jag läser att för att få göra vad vi verkligen vill går vägen över stora hinder. Skulle jag kunna se mina sjukhusperioder från 12 jan 2010 (samma dag som det var jordbävning på Haiti) till nu som stora hinder på vägen? Det vore super!
Mamma: Onsdag 23/11.
Jag har varit på sjukhusets lungavdelning i 3,5 månader. Under tiden gjorde jag en del anteckningar. Nu har jag varit hemma en vecka och kan sova gott. Det var en omställning.
Varje gång jag tappar syrgasgrimman (syret in i näsan) när jag sover vaknar jag med ångest - en odefinierad värk i diafragman. Jag tror att nerver som hör ihop med andningen har mycket plats i just diafragman. Jag ringde på nattpersonalen när jag var på sjukhuset, det dröjde alltid innan vi kom på att det var syrgasen som fattades. Sedan tog det bara 10 minuter så sov jag igen.
Hålet, läckan, läkte samtidigt som jag skulle hem från sjukhuset. Man trodde att det var omöjligt och förvirring uppstod. Det var som om ingen vågade tro på det. En lite yngre läkare tittade in till mig dagen innan jag skulle hem för att säga: "Jag gillar ditt förhållningssätt till livet". "I love you" svarade jag.
Min äldsta dotter, som har ett sk funktionshinder men har ett vaket och intelligent intellekt, var nere med sopor häromkvällen och kom upp med en kasse underbara böcker. Helt olästa sådana. Vem lämnar en samling mycket bra böcker, tom fotobok med CD till, och annat? Den jag började läsa direkt var KONSTEN ATT LEDA SIG SJÄLV av Randir B. Noyes. Kroppen tar åt sig stress som påverkar vår hälsa. Hon skriver att IQ är att "klara abstrakta resonemang" medan EI (emotionell intelligens) är att uppfatta, förstå, hantera och rikta sina känslor.
När jag hade varit hemma ett par dagar skrev jag: "Jag gick igenom mitt livs katharsis, ett starkt lidande som väcker själen och rensar ut bråte". För att kunna berätta om det får jag gå tillbaka till 27 juli, och leta bland anteckningar och kollegieblock... Något jag minns från den mer vilsamma sjukhustiden när det värsta var över var de första, riktigt avslappnande stunderna. Det finns en radioapparat inbyggd i sängbordet och jag lyssnade på flera kanaler. Tillbakalutad hörde jag halvjazz från 50-talet. Det kändes ungefär som: Ta åt dig, ta till dig, du kan bygga din personliga historia. 50-talet var lättsamt och trivsamt för dig, du brukade lyssna på radio liggandes och du tittade på solljuset som strilade genom de gula nylongardinerna. Kom ihåg det positiva! Så började min väg tillbaka.
När jag 19/11 kom hem bar ambulanspersonalen mig uppför 3,5 trappor (jag fick veta att ambulansverksamheten är privatiserad men att "bolaget" anställde den tidigare personalen) och satte ner mig i vardagsrummet. Mina döttrar hade städat. En läkare och en sjuksköterska kom samtidigt och kopplade in syrgasen. Min äldsta dotter har varit i min lägenhet medan jag varit på sjukhus. Hon sade att hon har tränat på att laga mat, så hon kan hjälpa mig. Det visade sig vara sant, jag har blivit imponerad. Det började kännas som att motgångarna var över. Jag skrev: "Det finns en högre dimension, en mer abstrakt - andlig tillvaro, tror jag."
Jag tror att jag aldrig har sagt till en person som ringer mig att jag inte har tid att prata. Telefonmamman älskar att prata i telefon.
Apoteken är alltför många - bl.a. är riskkapitalbolag involverat, sa de på nyheterna. Televerket , posten, SJ, Apoteket, skolan, sjukhuset, hemtjänst, ålderdomshemmet, elverket, vattenverket - snälla kom tillbaka!
Mamma: Söndag 4/12.
17 nov blev jag utskriven för att vara hemma med stöd av ASIH (Avancerad sjukvård i hemmet) som är utbyggnad av hospice. Jag fick veta att Stockholm är föregångare och har stor verksamhet med läkare och annan personal till sjuka i hemmet. Under två veckor hann jag träffa ett dussin personer; läkare, kurator, psykolog, flera sjuksköterskor, sjukgymnast, arbetsterapeut och en gav massage. En del av tom där två gånger. Hemvården var som vanligt påstridig - jag fick sitta i "vårdplanering" för 15:e gången utan någon egentlig mening. De gör nästan ingenting men kräver full insyn (energitjuvar?).
Nu är det så här: det är den 4 dec. Jag skulle åkt in kl 13 den 5 dec (alltså imorgon) för att ta bort dränet på höger sida samt besöka ögonmottagningen. Vad hände då? Jo, jag råkade hosta sönder den vänstra lungan igår natt. Ambulans igen, och in till röntgen och lungavdelningen.
/Telefonmamman.
