Mamma: Onsdag 23/11.
Mamma var hemma i två veckor, och dessa inlägg skrev hon under tiden (vi hann bara inte lägga ut dem på bloggen, så vi kör dem nu):
Jag har varit på sjukhusets lungavdelning i 3,5 månader. Under tiden gjorde jag en del anteckningar. Nu har jag varit hemma en vecka och kan sova gott. Det var en omställning.
Varje gång jag tappar syrgasgrimman (syret in i näsan) när jag sover vaknar jag med ångest - en odefinierad värk i diafragman. Jag tror att nerver som hör ihop med andningen har mycket plats i just diafragman. Jag ringde på nattpersonalen när jag var på sjukhuset, det dröjde alltid innan vi kom på att det var syrgasen som fattades. Sedan tog det bara 10 minuter så sov jag igen.
Hålet, läckan, läkte samtidigt som jag skulle hem från sjukhuset. Man trodde att det var omöjligt och förvirring uppstod. Det var som om ingen vågade tro på det. En lite yngre läkare tittade in till mig dagen innan jag skulle hem för att säga: "Jag gillar ditt förhållningssätt till livet". "I love you" svarade jag.
Min äldsta dotter, som har ett sk funktionshinder men har ett vaket och intelligent intellekt, var nere med sopor häromkvällen och kom upp med en kasse underbara böcker. Helt olästa sådana. Vem lämnar en samling mycket bra böcker, tom fotobok med CD till, och annat? Den jag började läsa direkt var KONSTEN ATT LEDA SIG SJÄLV av Randir B. Noyes. Kroppen tar åt sig stress som påverkar vår hälsa. Hon skriver att IQ är att "klara abstrakta resonemang" medan EI (emotionell intelligens) är att uppfatta, förstå, hantera och rikta sina känslor.
När jag hade varit hemma ett par dagar skrev jag: "Jag gick igenom mitt livs katharsis, ett starkt lidande som väcker själen och rensar ut bråte". För att kunna berätta om det får jag gå tillbaka till 27 juli, och leta bland anteckningar och kollegieblock... Något jag minns från den mer vilsamma sjukhustiden när det värsta var över var de första, riktigt avslappnande stunderna. Det finns en radioapparat inbyggd i sängbordet och jag lyssnade på flera kanaler. Tillbakalutad hörde jag halvjazz från 50-talet. Det kändes ungefär som: Ta åt dig, ta till dig, du kan bygga din personliga historia. 50-talet var lättsamt och trivsamt för dig, du brukade lyssna på radio liggandes och du tittade på solljuset som strilade genom de gula nylongardinerna. Kom ihåg det positiva! Så började min väg tillbaka.
När jag 19/11 kom hem bar ambulanspersonalen mig uppför 3,5 trappor (jag fick veta att ambulansverksamheten är privatiserad men att "bolaget" anställde den tidigare personalen) och satte ner mig i vardagsrummet. Mina döttrar hade städat. En läkare och en sjuksköterska kom samtidigt och kopplade in syrgasen. Min äldsta dotter har varit i min lägenhet medan jag varit på sjukhus. Hon sade att hon har tränat på att laga mat, så hon kan hjälpa mig. Det visade sig vara sant, jag har blivit imponerad. Det började kännas som att motgångarna var över. Jag skrev: "Det finns en högre dimension, en mer abstrakt - andlig tillvaro, tror jag."
Jag tror att jag aldrig har sagt till en person som ringer mig att jag inte har tid att prata. Telefonmamman älskar att prata i telefon.
Apoteken är alltför många - bl.a. är riskkapitalbolag involverat, sa de på nyheterna. Televerket , posten, SJ, Apoteket, skolan, sjukhuset, hemtjänst, ålderdomshemmet, elverket, vattenverket - snälla kom tillbaka!
Jag har varit på sjukhusets lungavdelning i 3,5 månader. Under tiden gjorde jag en del anteckningar. Nu har jag varit hemma en vecka och kan sova gott. Det var en omställning.
Varje gång jag tappar syrgasgrimman (syret in i näsan) när jag sover vaknar jag med ångest - en odefinierad värk i diafragman. Jag tror att nerver som hör ihop med andningen har mycket plats i just diafragman. Jag ringde på nattpersonalen när jag var på sjukhuset, det dröjde alltid innan vi kom på att det var syrgasen som fattades. Sedan tog det bara 10 minuter så sov jag igen.
Hålet, läckan, läkte samtidigt som jag skulle hem från sjukhuset. Man trodde att det var omöjligt och förvirring uppstod. Det var som om ingen vågade tro på det. En lite yngre läkare tittade in till mig dagen innan jag skulle hem för att säga: "Jag gillar ditt förhållningssätt till livet". "I love you" svarade jag.
Min äldsta dotter, som har ett sk funktionshinder men har ett vaket och intelligent intellekt, var nere med sopor häromkvällen och kom upp med en kasse underbara böcker. Helt olästa sådana. Vem lämnar en samling mycket bra böcker, tom fotobok med CD till, och annat? Den jag började läsa direkt var KONSTEN ATT LEDA SIG SJÄLV av Randir B. Noyes. Kroppen tar åt sig stress som påverkar vår hälsa. Hon skriver att IQ är att "klara abstrakta resonemang" medan EI (emotionell intelligens) är att uppfatta, förstå, hantera och rikta sina känslor.
När jag hade varit hemma ett par dagar skrev jag: "Jag gick igenom mitt livs katharsis, ett starkt lidande som väcker själen och rensar ut bråte". För att kunna berätta om det får jag gå tillbaka till 27 juli, och leta bland anteckningar och kollegieblock... Något jag minns från den mer vilsamma sjukhustiden när det värsta var över var de första, riktigt avslappnande stunderna. Det finns en radioapparat inbyggd i sängbordet och jag lyssnade på flera kanaler. Tillbakalutad hörde jag halvjazz från 50-talet. Det kändes ungefär som: Ta åt dig, ta till dig, du kan bygga din personliga historia. 50-talet var lättsamt och trivsamt för dig, du brukade lyssna på radio liggandes och du tittade på solljuset som strilade genom de gula nylongardinerna. Kom ihåg det positiva! Så började min väg tillbaka.
När jag 19/11 kom hem bar ambulanspersonalen mig uppför 3,5 trappor (jag fick veta att ambulansverksamheten är privatiserad men att "bolaget" anställde den tidigare personalen) och satte ner mig i vardagsrummet. Mina döttrar hade städat. En läkare och en sjuksköterska kom samtidigt och kopplade in syrgasen. Min äldsta dotter har varit i min lägenhet medan jag varit på sjukhus. Hon sade att hon har tränat på att laga mat, så hon kan hjälpa mig. Det visade sig vara sant, jag har blivit imponerad. Det började kännas som att motgångarna var över. Jag skrev: "Det finns en högre dimension, en mer abstrakt - andlig tillvaro, tror jag."
Jag tror att jag aldrig har sagt till en person som ringer mig att jag inte har tid att prata. Telefonmamman älskar att prata i telefon.
Apoteken är alltför många - bl.a. är riskkapitalbolag involverat, sa de på nyheterna. Televerket , posten, SJ, Apoteket, skolan, sjukhuset, hemtjänst, ålderdomshemmet, elverket, vattenverket - snälla kom tillbaka!
Kommentarer
Trackback
