Mamma: Torsdag 24/11.
När jag samlade ihop mig själv kände jag att jag inte vill vara ensam. Jag var ensam som barn. Mina syskon var en glädjekälla, och en möjlighet att ge omvårdnad och kärlek. Jag var singel i många år, ungefär när jag var mellan 20 och 30. De senaste tio åren har jag varit skild och mina försök att skapa en egen social och ny tillvaro misslyckades. Jag misstänker att det var så, både för mig och min ex-man, att vi var helt oförberedda på den hårda värld som vuxit fram 1985-2000 - de åren vi tog hand om vår familj.
Så här många personer har jag runt mig som "patient". Från hemvården kommer två personer per dag, beroende på vad jag vill. Hemvården får göra nästan ingenting. Min handansvarige är yngre än min äldsta dotter och tar sig själv på så stort allvar att hon psykologiserar över mig. Hon får inte ens ge mig en brustablett eller medicin. Men de diskar nästan ingenting eftersom jag inte bor ensam och de går inte ut med soporna. Hemvården gör punktinsatser och springer in och ut och uträttar ärenden utan inlevelse och känsla.
Från hemsjukvården har jag en 'egen' läkare som kan ordinera och remittera. En sjuksköterska kan ta prover för att kolla sänkan, järn och annat. Blodsockret ska också kolla. Det finns också undersköterskor som kan komma hem. En av dem ger mig massage varannan vecka. Det finns kurator ifall jag behöver hjälp med det administrativa och kontakt med myndigheter som exempelvis Försäkringskassan. En 'egen' präst har jag redan från sjukhuset. Hon besöker mig gärna varje vecka. Detta kallas avancerad hemsjukvård och ges till personer med obotliga sjukdomar. En arbetsterapeut kommer och låter mig teckna, måla, träna kroppen. Sjukgymnasten kan hjälpa till t.ex. för att balansera smärta. Hon ger också akupunktur och någon annan metod med svag ström (tror jag). Dietisten har jag känt i minst 15 år, och vi trivs tillsammans, brukar skratta ihop. Han får nu komma hem till mig och hjälpa mig med matsedlar, eftersom jag behöver specialmat. Psykologen är en kvinna, något yngre än jag och hon var här länge igår. Från alla möjliga sammanhangf faktiskt, känner hon till min ex-man, mig och båda döttrarna.
Nu är det dags att följa en röd tråd som är rar, god, vänlig, positiv, kärleksfull och andlig. Min äldsta dotter är fantastiskt hjälpsam. Hon är bättre än hemvården på att ge mig frukost, och tycker om att finnas till hands för mig. Jag har märkt att hon kan mycket mer än jag trott, bjuder på goda middagar. Min yngsta dotter, som har tagit hand om mig i flera år, jobbar nu heltid. Hon brukar handla sådant jag behöver och vill ha, och kommer ofta upp med lagad mat till mig. Jag har hjälp några timmar i veckan med städning, tvätt och storhandling. Det är en hemservicefirma som gör det, och jag tycker om dem.
Enligt Ayurveda är jag en VATA-typ, en som blir smal, tömmer sig på energi, har "ett nervsystem" som dominerar över det mer motoriska. När en VATA-typ blir sjuk måste hon vistas vid vatten på något sätt, bara ett badkar räcker långt. Massage, värmedyna, goda varma rätter som pajer, gröt och grytor. Och vänliga människor. Jag väger bara 35 kg och skulle behöva en personlig assistent för att sakta bygga upp min kropp. Jag tror att våra känslor hänger ihop med kreoppens funktioner. Att säga till en medicinare att sjukdomarna är orsakade av negativa känslor är som att sätta en röd flagga framför en tjur i Pamplona. Varför?
Jag läser att för att få göra vad vi verkligen vill går vägen över stora hinder. Skulle jag kunna se mina sjukhusperioder från 12 jan 2010 (samma dag som det var jordbävning på Haiti) till nu som stora hinder på vägen? Det vore super!
Så här många personer har jag runt mig som "patient". Från hemvården kommer två personer per dag, beroende på vad jag vill. Hemvården får göra nästan ingenting. Min handansvarige är yngre än min äldsta dotter och tar sig själv på så stort allvar att hon psykologiserar över mig. Hon får inte ens ge mig en brustablett eller medicin. Men de diskar nästan ingenting eftersom jag inte bor ensam och de går inte ut med soporna. Hemvården gör punktinsatser och springer in och ut och uträttar ärenden utan inlevelse och känsla.
Från hemsjukvården har jag en 'egen' läkare som kan ordinera och remittera. En sjuksköterska kan ta prover för att kolla sänkan, järn och annat. Blodsockret ska också kolla. Det finns också undersköterskor som kan komma hem. En av dem ger mig massage varannan vecka. Det finns kurator ifall jag behöver hjälp med det administrativa och kontakt med myndigheter som exempelvis Försäkringskassan. En 'egen' präst har jag redan från sjukhuset. Hon besöker mig gärna varje vecka. Detta kallas avancerad hemsjukvård och ges till personer med obotliga sjukdomar. En arbetsterapeut kommer och låter mig teckna, måla, träna kroppen. Sjukgymnasten kan hjälpa till t.ex. för att balansera smärta. Hon ger också akupunktur och någon annan metod med svag ström (tror jag). Dietisten har jag känt i minst 15 år, och vi trivs tillsammans, brukar skratta ihop. Han får nu komma hem till mig och hjälpa mig med matsedlar, eftersom jag behöver specialmat. Psykologen är en kvinna, något yngre än jag och hon var här länge igår. Från alla möjliga sammanhangf faktiskt, känner hon till min ex-man, mig och båda döttrarna.
Nu är det dags att följa en röd tråd som är rar, god, vänlig, positiv, kärleksfull och andlig. Min äldsta dotter är fantastiskt hjälpsam. Hon är bättre än hemvården på att ge mig frukost, och tycker om att finnas till hands för mig. Jag har märkt att hon kan mycket mer än jag trott, bjuder på goda middagar. Min yngsta dotter, som har tagit hand om mig i flera år, jobbar nu heltid. Hon brukar handla sådant jag behöver och vill ha, och kommer ofta upp med lagad mat till mig. Jag har hjälp några timmar i veckan med städning, tvätt och storhandling. Det är en hemservicefirma som gör det, och jag tycker om dem.
Enligt Ayurveda är jag en VATA-typ, en som blir smal, tömmer sig på energi, har "ett nervsystem" som dominerar över det mer motoriska. När en VATA-typ blir sjuk måste hon vistas vid vatten på något sätt, bara ett badkar räcker långt. Massage, värmedyna, goda varma rätter som pajer, gröt och grytor. Och vänliga människor. Jag väger bara 35 kg och skulle behöva en personlig assistent för att sakta bygga upp min kropp. Jag tror att våra känslor hänger ihop med kreoppens funktioner. Att säga till en medicinare att sjukdomarna är orsakade av negativa känslor är som att sätta en röd flagga framför en tjur i Pamplona. Varför?
Jag läser att för att få göra vad vi verkligen vill går vägen över stora hinder. Skulle jag kunna se mina sjukhusperioder från 12 jan 2010 (samma dag som det var jordbävning på Haiti) till nu som stora hinder på vägen? Det vore super!
Kommentarer
Trackback
