Mamma: Måndag 31/10
Jag måste vara väldigt barnslig. Jag visste inte att ondskan var så ond. Jag trodde att elakhet var mer en enfaldig spontan dumhet. Jag har inte heller förstått hur det har gått till att alla andra har välbetalda jobb, två bilar, stor villa, semesterbostad vid Medelhavet och massor av vänner. Hur har de hunnit med allt det där?
I en väldigt djup kris så kan man se sitt liv spelas upp som filmer, tom skräckfilmer. När jag förstod att människor som varit eller är elaka haft en plan blev jag livrädd. Jag ville bara se det goda och världen består av massor av människor. Jag trodde att dumhet gick att prata tillrätta. Det är oerhört att se filmer som beskriver hitlertyskland eller seriemördare i USA, eller kriminella som lurar andra helt samvetslöst. Men det är ju sådant som har hänt och händer. Och det var alldeles nyligen jag fattade att elakhet inte är en slump.
Ibland känns det som att jag ”wallraffar” som sjuk. Jag är livrädd att fastna i sjukrollen. Min kunskap om alternativ läkning borde kunna hjälpa mig.
Det känns rätt bra nu.
”Det har lugnat sig lite nu, efter allt som har hänt. Jag bor i ett rikt land och jag sover i en underbar säng. Jag brukar höja ryggdelen, har två vanliga kuddar och två små, och där ligger jag som en utspädd fe och bara njuter. Visserligen har jag en del slangar kvar, men det ska nog bli bra.”
Detta sa mamma att jag skulle skriva när jag prata med henne nyss i telefonen. Idag har det varit en bra dag. Mamma mår ganska bra nu jämfört med tidigare, och det känns rätt stabilt. Idag har jag och min sambo rensat i hennes källarförråd, så att vi kan ta ner lite andra saker när vi rensar i lägenheten. Tanken är väl att hon ska åka hem snart (trots att hon fortfarande har drän, men vi får se), och då vill vi att lägenheten ska vara riktigt fin och städad. Vi går igenom mycket saker från min och min systers barndom, det väcker många fina minnen. Jag brukar vara rätt blödig och inte kunna ha hjärta till att kasta sådana saker, men tom jag var ganska rationell idag och kunde ha distans till minnena. Det är inte så att jag har kastat bort allting från vår barndom, de som känner vår familj väl vet att vi har sparat mycket. Alldeles för mycket, haha. Så jag har fortfarande mycket kvar, sådant som jag absolut inte kan kasta. Men det kändes iallafall skönt att få källarförrådet rensat, nu känns livet där hemma hos mamma lite mer organiserat.
Jag vill också tacka för att ni faktiskt läser detta. Det känns skönt att det finns folk som bryr sig.
Kram Maria
Det är svårt.
Mamma säger att det som hänt och händer nästan är för stort för att skriva om så här. Hon sade också detta: "Äntligen kan jag börja se framåt vilket har varit helt omöjligt för mig i flera års tid. Det har varit lidande och lidande, men däremellan har annat förbättrats. Nu gäller det bara att fortsätta hoppas och tro att den högra lungan helt ska läkas."
Det var så långt vi skrev, sedan kom vi inte på mer. Jag (Maria) och min sambo har som sagt flyttat till en lägenhet som ligger ett kvarter från mammas. Jag såg fram emot att bo så nära, och jag skulle komma förbi med mat varje dag. Fast grejen är ju att hon har inte varit hemma en enda dag. Sedan hennes högra lunga sprack i slutet av juli så har hon legat på sjukhuset. Hennes lunga är fortfarande inte helt läkt, men jag har känslan av att det börjar bli bättre (ta i trä).
Runt andra halvan av september inträffade det som varit en av mammas mardrömmar; en tablett fastnade i henne strupe. När jag pratade med henne på morgonen (det hände på natten) mådde hon ganska dåligt eftersom hon inte hade sovit någonting. Jag tyckte det lät ganska komiskt, och tänkte sedan inte så mycket mer på det. Men denna penicillinkapsel hade orsakat brännskada i halsen, och det svullnade upp. För att mamma inte skulle kvävas (man kan tydligen inte sätta henne i respirator, fick jag veta då), så opererade man in ett rör i hennes hals. Det var en akut operation, och när mamma ringde för att berätta det blev jag livrädd. Jag började gråta på jobbet, och hela eftermiddagen var jag så himla nervös. Min mamma som då vägde 33 kg och med dåliga lungor skulle sövas. Strax innan jag skulle sluta och min pappa skulle köra mig till sjukhuset fick jag ett samtal från sjuksköterskan på Intensivvårdsavdelningen. Jag tror nästan att mitt hjärta slutade slå där för någon sekund. Det var det värsta tänkbara samtalet jag skulle kunna få. Men hon sa bara att mamma inte kunde prata, det var därför hon ringde.
Hon fick ett rör i halsen, som en gammal orkesterledare jag hade en gång i tiden har, och hon hade mycket svårt att prata (hon kunde rättare sagt inte prata, om hon inte hade en talventil och hon tyckte den var rätt obehaglig). Jag tror hon hade den under åtta dagar. Då sade (skrev) hon att Telefonmamman inte finns längre. Hon kunde ju inte prata i telefon.
Det var en jobbig tid för mig, hon kämpade verkligen. Men en dag när jag besökte henne var hon på så himla gott humör. Det är den dagen den här bilden är tagen ifrån. Jag ler fortfarande när jag tittar på den.
Jaha, nu blev det ett långt inlägg trots att jag inte visste vad jag skulle skriva. Det är väl det som är så svårt; jag tänker mycket på att jag ska skriva ett inlägg men jag vet aldrig hur jag ska börja. Men när man väl börjar så går det undan.
Jag har fått heltidsjobb, och har tyvärr inte så mycket tid som jag hade velat att träffa mamma. Men jag försöker få rutiner på mitt eget liv.
Den här bilden tog jag för några dagar sedan. Mamma sitter på sitt rum och pratar i telefon; nu finns Telefonmamman igen.
