Nyinflyttad.
Hej!
Vi flyttade till vår nya lägenhet för en vecka sedan (och vi har fortfarande inte kommit i ordning, men det hör väl inte till saken? ;)) och först nu har vi fått internet, därav den dåliga (obefintliga) uppdateringen. Nu har mamma börjat känna sig starkare, så vi tänkte börja lägga ut hennes inlägg snart. Vi ska bara lista ut hur vi ska göra det.
"Man måste vara lycklig!"
Folk är rädda för sjukdomar, och det som inte hör till det "ytliga fina livet". Mina vänner frågar sällan mig om hur min mamma eller syster mår (vissa gör det självklart), men när de väl gör det och får något svar, t.ex. att min mamma är på sjukhuset igen (vilket ju är det vanligaste svaret jag ger), så får de alla ett särskilt ansiktsuttryck. Det är lite svårt att förklara, men de flesta lägger ansiktet på sne, och säger något i stil med "åh, det är så synd" eller "stackars er". Sedan vill de inte prata mer om det.
Jag upplever att det i dagens Sverige är oerhört viktigt med lycka. Och framgång. Fast framgång = lycka nuförtiden. Man ska må fysiskt och psykiskt bra, träna två-tre gånger i veckan, ha ett välbetalt statusjobb som man ska älska, leva i ett heterosexuellt äktenskap med två-tre friska barn. Jag behöver väl kanske inte ens nämna villa, volvo och vovve?
När det är så viktigt med lycka får inte det andra riktigt plats. Sjukdomar, fattighet, missbruk osv. Lycka har på senare år blivit ett slags varumärke. Det har bildats en konsumtion kring det. Veckotidningar skriver ofta om vägen till lycka, och böcker (och numera även filmer) som The Secret och Eat, Pray, Love säljer som aldrig förr. Sedan när är det livsviktigt med denna, ofta påhittad och ytlig, lycka? Jag tror inte att meningen med livet är lycka. Som lycka ser ut för många idag i vårt samhälle, så är jag ganska säker på att den enes lycka innebär den andres olycka. Riktig lycka är nog att hjälpa människor. Klyschigt, jag vet, men jag tror det är sant.
För övrigt är jag ganska lycklig. Jag har världens bästa familj, en underbar sambo, och ett antal fina vänner. Dessutom har jag ett musikintresse och en religiös tro som gör mig lycklig på riktigt. Jag har den senaste tiden haft det knapert rent ekonomiskt (vilket har skapat oro hos både mig och min sambo), men nu börjar det reda ut sig. Jag har kommit att bli ganska nöjd med hur jag har kommit att bli som person. Mycket av det är tack vare "olyckan". Att min mamma och min syster varit sjuka har bidragit något enormt till min personlighet. Jag har blivit stark och vet att jag klarar mycket.
Jag har märkt att många bli ställda och lite mållösa när de frågar min mamma hur hon mår. Det är klart att hon inte säger att hon mår bra (hon mår ju inte bra, varför skulle hon ljuga?), och då vet de inte hur man ska fortsätta samtalet. Man får akta sig för att använda "hur är det?" som en vanlig och artig hälsningsfras när man pratar med sjuka, haha. Men det är lite det jag vill komma fram till. Fråga mig inte hur det är med min mamma (eller syster) om ni inte är beredda på att kunna ta svaret.
Jag upplever att det i dagens Sverige är oerhört viktigt med lycka. Och framgång. Fast framgång = lycka nuförtiden. Man ska må fysiskt och psykiskt bra, träna två-tre gånger i veckan, ha ett välbetalt statusjobb som man ska älska, leva i ett heterosexuellt äktenskap med två-tre friska barn. Jag behöver väl kanske inte ens nämna villa, volvo och vovve?
När det är så viktigt med lycka får inte det andra riktigt plats. Sjukdomar, fattighet, missbruk osv. Lycka har på senare år blivit ett slags varumärke. Det har bildats en konsumtion kring det. Veckotidningar skriver ofta om vägen till lycka, och böcker (och numera även filmer) som The Secret och Eat, Pray, Love säljer som aldrig förr. Sedan när är det livsviktigt med denna, ofta påhittad och ytlig, lycka? Jag tror inte att meningen med livet är lycka. Som lycka ser ut för många idag i vårt samhälle, så är jag ganska säker på att den enes lycka innebär den andres olycka. Riktig lycka är nog att hjälpa människor. Klyschigt, jag vet, men jag tror det är sant.
För övrigt är jag ganska lycklig. Jag har världens bästa familj, en underbar sambo, och ett antal fina vänner. Dessutom har jag ett musikintresse och en religiös tro som gör mig lycklig på riktigt. Jag har den senaste tiden haft det knapert rent ekonomiskt (vilket har skapat oro hos både mig och min sambo), men nu börjar det reda ut sig. Jag har kommit att bli ganska nöjd med hur jag har kommit att bli som person. Mycket av det är tack vare "olyckan". Att min mamma och min syster varit sjuka har bidragit något enormt till min personlighet. Jag har blivit stark och vet att jag klarar mycket.
Jag har märkt att många bli ställda och lite mållösa när de frågar min mamma hur hon mår. Det är klart att hon inte säger att hon mår bra (hon mår ju inte bra, varför skulle hon ljuga?), och då vet de inte hur man ska fortsätta samtalet. Man får akta sig för att använda "hur är det?" som en vanlig och artig hälsningsfras när man pratar med sjuka, haha. Men det är lite det jag vill komma fram till. Fråga mig inte hur det är med min mamma (eller syster) om ni inte är beredda på att kunna ta svaret.
En liten uppdatering.
Nu har det gått nästan två veckor sedan mamma lades in på sjukhuset igen. Hon ligger kvar där (såklart) och lär göra det ett bra tag till. Det känns både bra och dåligt. Mamma har alltid trivts på avdelningen, men den här gången känns det inte lika bra. Hon delar rum med mycket sjuka människor, och jag förstår att det inte är särskilt betryggande. Samtidigt känns det skönt att hon får hjälp. Eller ja, hon fick en ju en ny lungkollaps som man måste behandla, men utöver det tänker jag inte tillåta att hon kommer hem förrän hon väger över 40. Och det kan ta lång tid (om det ens är möjligt).
Jag tänkte visa lite bilder som jag har haft i min mobil.
Detta är på vägen hem från sjukhuset. Vi åkte färdtjänst med bärhjälp, men det hade de missat på något sätt.
Så då får man vara lite kreativ och använda en köksstol! Och ursäkta min urusla fototeknik, jag tror det är ett hårstrå framför linsen, haha.
Sedan, åtta dagar senare var det bara att åka in igen med ambulans. Ett drän syddes in i huden och in till lungan.
Det sitter plast runtom, det är inte huden som ser så äcklig ut.
Också var det bara på det igen! Detta är en dränmaskin, och jag tror att siffrorna mäter hålen i lungan.. Tror jag. Det står på 860, förra gången stod det på 5000. Jag tror det var maxgräns för det blev aldrig högre och sedan gick maskinen sönder, haha. Det ska alltså vara så lågt som möjligt. Det som oroar mig en del är att det fortfarande står runt 860. Det pendlar lite mellan 700 och 900. Jag vill jag att det ska gå långsamt, men kanske inte så långsamt?
Detta var en liten uppdatering. Jag har sagt till mamma att vi lugnar oss lite med bloggen nu, därav den dåliga uppdateringen. Det händer så mycket annat i våra liv som måste fixas och jag tycker att hon inte borde fokusera på någonting annat än att bli friskare.
Jag i min tur är mitt uppe i en flytt. Det tar himla mycket energi och jag har snart ingen energi kvar. Jag har inte slappnat av på flera månader. Jag och min pojkvän ska flytta in i min systers gamla lägenhet, men eftersom hon har funktionshinder är det jag (med hjälp av pappa) som får fixa allting i den lägenheten innan vi kan flytta in. Nu har min storasyster dock varit jätteduktig och rensat lite, men nu är det bråttom för vi flyttar på lördag.
Nu fick ni iallafall lite bilder, och vi har också två bilder på mamma som vi tog samma dag hon blev hemskickad, för att visa hur smal hon är. Men hon vet inte ifall hon vågar lägga upp dem. Vi får se.
Jag hoppas att ni njuter av den sista sommartiden (som inte är särskilt somrig, men ändå) och att ni tar hand om varandra!
