Att tycka synd om sig själv.
Idag tycker jag synd om mig själv. Det är svårt att inte falla ner i den fällan när man har en sådan komplicerad situation som vi, men det är jobbigt. För mig är det svårt att klättra upp igen. Jag tror att det kan vara bra att tycka synd om sig själv ibland, men då tror jag att det handlar om enklare saker. Ni vet, mensvärk. Man tycker synd om sig själv och köper en glass och en tjejtidning och ligger hela kvällen i soffan framför tv:n. Det kan till och med ha sin charm.
Men jag tror att det jag känner just nu är rätt destruktivt. Jag är rädd att fastna i den rollen. Att bli den som ska spela martyr, att bli den som ingen tycker synd om och bli gnällig. Jag vill hitta ett sätt att komma ifrån det, men hur gör man det? Jag vill verkligen inte tycka synd om mig själv - även om jag har det jobbigt så är jag ganska privilegierad. Jag är också ganska nöjd med mig själv, och det vet jag att jag är tack vare tidigare situationer i mitt liv. Jag har väldigt bra föräldrar som har minst sagt gjort att jag har en bra självkänsla.
Jag har också problematiska känslor kring att andra tycker synd om mig. Ibland vill jag att folk (främst vänner) ska tycka synd om mig, men innerst inne handlar det nog om att jag vill prata om allt som händer i mitt liv. Jag funderar också på ifall jag tycker synd om mig själv när ingen annan gör det. Oftast klarar jag inte av att folk (ytligt bekanta eller främlingar) tycker synd om mig, då känns det på något sätt som en bekräftelse på att vi har det jobbigt, objektivt sett. En bekräftelse på att vi borde tycka att vi har det jobbigt. Med andra ord har jag ett litet behov av att mina vänner tycker synd om mig (eller bryr sig om mig är väl det rätta uttrycket), men jag tycker det är jobbigt när andra gör det. Då blir jag besvärad och tänker "är det verkligen så illa?".
I vilket fall som helst så vill jag sluta med det. Det känns som att det lätt kan bli något slags kroniskt tycka-synd-om-sig-själv-tillstånd, och jag tror att det blir farligt i längden. Kan det vara så att man blir mindre handlingskraftig, och man får kanske svårt att se framåt? Hur slutar jag med min självömkan?
/Maria.
Men jag tror att det jag känner just nu är rätt destruktivt. Jag är rädd att fastna i den rollen. Att bli den som ska spela martyr, att bli den som ingen tycker synd om och bli gnällig. Jag vill hitta ett sätt att komma ifrån det, men hur gör man det? Jag vill verkligen inte tycka synd om mig själv - även om jag har det jobbigt så är jag ganska privilegierad. Jag är också ganska nöjd med mig själv, och det vet jag att jag är tack vare tidigare situationer i mitt liv. Jag har väldigt bra föräldrar som har minst sagt gjort att jag har en bra självkänsla.
Jag har också problematiska känslor kring att andra tycker synd om mig. Ibland vill jag att folk (främst vänner) ska tycka synd om mig, men innerst inne handlar det nog om att jag vill prata om allt som händer i mitt liv. Jag funderar också på ifall jag tycker synd om mig själv när ingen annan gör det. Oftast klarar jag inte av att folk (ytligt bekanta eller främlingar) tycker synd om mig, då känns det på något sätt som en bekräftelse på att vi har det jobbigt, objektivt sett. En bekräftelse på att vi borde tycka att vi har det jobbigt. Med andra ord har jag ett litet behov av att mina vänner tycker synd om mig (eller bryr sig om mig är väl det rätta uttrycket), men jag tycker det är jobbigt när andra gör det. Då blir jag besvärad och tänker "är det verkligen så illa?".
I vilket fall som helst så vill jag sluta med det. Det känns som att det lätt kan bli något slags kroniskt tycka-synd-om-sig-själv-tillstånd, och jag tror att det blir farligt i längden. Kan det vara så att man blir mindre handlingskraftig, och man får kanske svårt att se framåt? Hur slutar jag med min självömkan?
/Maria.
Att leva i nuet.
Jag känner mig ödmjuk och nyfiken inför Guds planer. Jag har börjat försöka mig på att bara leva i nuet och acceptera situationer. Kanske inte bara acceptera utan ta dem till sig.
Egentligen är jag trött. Så trött. Men jag håller på att hitta tillbaka energin. Det är tur att jag älskar mitt jobb, där kan jag på något sätt få energi samtidigt som det tar energi från en.
Jag försöker leva i nuet, men paradoxalt nog tänker jag mycket på framtiden. Jag längtar efter ett normalt liv, med barn och jag vill att mitt band ska lyckas. Jag vill baka och laga god mat, ha det fint hemma och skafferiet ska alltid vara fullt. Jag vill kunna bjuda vänner och familj på god mat när de är på oanmält besök. Och jag vill att mamma ska bli frisk. Det är väl inget fel i att vilja och önska sig något sådant? Att tänka positivt skadar ingen.
Jag vill bara tänka positivt. Det är så lätt att man hamnar i negativa och lite destruktiva tankar. Har man en debatt med vänner klagar man på det man inte tycker är bra istället för att diskutera det man skulle kunna göra för att göra situationen bättre. Jag tror på positivitet.
Imorgon ska jag ha spelning med mitt band Ursprunget, och det får mig att må bra. Att tänka positivt.
/Maria.
Egentligen är jag trött. Så trött. Men jag håller på att hitta tillbaka energin. Det är tur att jag älskar mitt jobb, där kan jag på något sätt få energi samtidigt som det tar energi från en.
Jag försöker leva i nuet, men paradoxalt nog tänker jag mycket på framtiden. Jag längtar efter ett normalt liv, med barn och jag vill att mitt band ska lyckas. Jag vill baka och laga god mat, ha det fint hemma och skafferiet ska alltid vara fullt. Jag vill kunna bjuda vänner och familj på god mat när de är på oanmält besök. Och jag vill att mamma ska bli frisk. Det är väl inget fel i att vilja och önska sig något sådant? Att tänka positivt skadar ingen.
Jag vill bara tänka positivt. Det är så lätt att man hamnar i negativa och lite destruktiva tankar. Har man en debatt med vänner klagar man på det man inte tycker är bra istället för att diskutera det man skulle kunna göra för att göra situationen bättre. Jag tror på positivitet.
Imorgon ska jag ha spelning med mitt band Ursprunget, och det får mig att må bra. Att tänka positivt.
/Maria.
Mamma in action.
Hej!
Varken jag eller mamma mår så bra just, båda har halsproblem så vi tar det lite lugnt med bloggen just nu.
Varken jag eller mamma mår så bra just, båda har halsproblem så vi tar det lite lugnt med bloggen just nu.
Jag vill egentligen bara visa den här bilden på mamma som jag tog förra veckan; mamma in action.
I övrigt försöker jag tänka så positivt som möjligt. Ibland är det svårt, men vädret är fint och våren är här iallafall.
/Maria.
I övrigt försöker jag tänka så positivt som möjligt. Ibland är det svårt, men vädret är fint och våren är här iallafall.
/Maria.
Den internationella kvinnodagen.
Hej på er.
Den senaste tiden är det mest mamma som har skrivit, jag har inte orkat. Jag har varit sjukskriven i en månad, men nu känner jag ibland att jag är tillbaka på banan igen. Det tänker jag skriva om senare, nu vill jag skriva lite om den internationella kvinnodagen som ju är idag!
Kvinnor i Sverige har det ganska bra egentligen, juridiskt har båda könen lika rättigheter osv. Men ändå är det inte jämställt. Att kvinnor tjänar sämre än män år 2012 i ett modernt land som Sverige är oacceptabelt. Bara det att vi ännu inte har haft någon kvinnlig statsminister - vad handlar det om? Jag diskuterade detta med en manlig vän för några månader sedan, och hans svar var "men det har ju inte funnits några bra kvinnor som skulle kunna bli statsministrar". Det låter helt sjukt i mina öron. Skulle inte en enda kvinna som lever idag eller har levt under den tid vi har haft detta statsskick vara lämplig till att vara statsminister? Det betvivlar jag.
Jag tror inte att bara för att vi föds till ett visst kön så får vi automatiskt vissa egenskaper, t.ex. så skulle då män vara bättre ledare än kvinnor. Jag hatar könsroller. Vi har som barn fått lära oss, och det fortsätter med nutidens barn, att agera på ett visst sätt utifrån man är flicka eller pojke. Hur kommer man ifrån detta? Flickor förväntas älska prinsessor, rosa och ta hand dockor medan pojkar förväntas älska actionfigurer, blått och att leka krig (att man som förälder eller förskolepedagog tillåter det är i sig galet). Men vad händer med de barn som inte passar in i könsnormerna? Jag vill iallafall att mina framtida barn ska få alla förutsättningar till att utveckla sin egen identitet utan förväntningar pga kön.
Vi måste bryta detta mönster. Och vi måste bryta tankegången att det som inte är "manligt" är sämre, och att mannen är normen. Att bli kallad bög är tydligen något dåligt, när barn i grundskoleklasser spelar brännboll blir de som är lite sämre tillsagda av de andra barnen att ta "tjejracket", och att som man bli kallad "jävla kärring" är något nedlåtande.
Jag har många killkompisar som känner sig provocerade av feminismen, och de skämtar också om att kvinnor hör hemma i köket osv. Varför känner sig vissa män hotade av feminismen? Den här absurda maktstrukturen med den manliga, stora och starka alfahanen som norm är minst lika farlig för män som för kvinnor. Vad händer med alla män som inte kan identifiera sig med den könsrollen? Är de inte lika mycket män då? Män är också offer för detta.
I min framtid ser jag varje individ med en egen utvecklad identitet som man själv har kommit fram till oavsett kön. Allt handlar om respekt, acceptans och kärlek. Ta en extra tankeställare idag och fråga er vad vi kan göra åt situationen som råder idag. Det gäller att se framåt.
Idag skickar jag lite extra kärlek till mina favoritkvinnor; min mamma och min syster.
/Maria.
Kvinnor i Sverige har det ganska bra egentligen, juridiskt har båda könen lika rättigheter osv. Men ändå är det inte jämställt. Att kvinnor tjänar sämre än män år 2012 i ett modernt land som Sverige är oacceptabelt. Bara det att vi ännu inte har haft någon kvinnlig statsminister - vad handlar det om? Jag diskuterade detta med en manlig vän för några månader sedan, och hans svar var "men det har ju inte funnits några bra kvinnor som skulle kunna bli statsministrar". Det låter helt sjukt i mina öron. Skulle inte en enda kvinna som lever idag eller har levt under den tid vi har haft detta statsskick vara lämplig till att vara statsminister? Det betvivlar jag.
Jag tror inte att bara för att vi föds till ett visst kön så får vi automatiskt vissa egenskaper, t.ex. så skulle då män vara bättre ledare än kvinnor. Jag hatar könsroller. Vi har som barn fått lära oss, och det fortsätter med nutidens barn, att agera på ett visst sätt utifrån man är flicka eller pojke. Hur kommer man ifrån detta? Flickor förväntas älska prinsessor, rosa och ta hand dockor medan pojkar förväntas älska actionfigurer, blått och att leka krig (att man som förälder eller förskolepedagog tillåter det är i sig galet). Men vad händer med de barn som inte passar in i könsnormerna? Jag vill iallafall att mina framtida barn ska få alla förutsättningar till att utveckla sin egen identitet utan förväntningar pga kön.
Vi måste bryta detta mönster. Och vi måste bryta tankegången att det som inte är "manligt" är sämre, och att mannen är normen. Att bli kallad bög är tydligen något dåligt, när barn i grundskoleklasser spelar brännboll blir de som är lite sämre tillsagda av de andra barnen att ta "tjejracket", och att som man bli kallad "jävla kärring" är något nedlåtande.
Jag har många killkompisar som känner sig provocerade av feminismen, och de skämtar också om att kvinnor hör hemma i köket osv. Varför känner sig vissa män hotade av feminismen? Den här absurda maktstrukturen med den manliga, stora och starka alfahanen som norm är minst lika farlig för män som för kvinnor. Vad händer med alla män som inte kan identifiera sig med den könsrollen? Är de inte lika mycket män då? Män är också offer för detta.
I min framtid ser jag varje individ med en egen utvecklad identitet som man själv har kommit fram till oavsett kön. Allt handlar om respekt, acceptans och kärlek. Ta en extra tankeställare idag och fråga er vad vi kan göra åt situationen som råder idag. Det gäller att se framåt.
Idag skickar jag lite extra kärlek till mina favoritkvinnor; min mamma och min syster.
/Maria.
Att tänka positivt.
Jag tycker att vår situation är jättejobbig. Att inte veta hur framtiden ska bli, och att man faktiskt är ansvarig för en persons (eller flera personers) liv, är jobbigt. Det slukar energi. Samtidigt ger det så mycket energi när det går bra. Jag har börjat tänka positivt och tränga bort de negativa tankarna, och det funkar. För en tid sedan tänkte jag bara i negativa banor och det höll på att sänka mig. Nu intalar jag mig själv att det kommer gå bra, och allt kommer ordna sig. Det hjälper. Men det räcker med bara en negativ tanke så är jag nedstämd resten av dagen, därför väljer jag att inte tänka på det. Jag vet inte om det är förnekelse eller helt enkelt bara positivt tänkande, men det funkar för mig.
Min mamma har berättat en historia om tankens kraft. En man stod på scenen i en aula och skulle lyfta sin arm. Alla i publiken blev ombedda att tänka att han inte skulle klara det, och mycket riktigt så klarade han inte det. Jag börjar mer och mer, pga olika händelser den senaste tiden, tro på att både ens egna och andras tankar och förväntningar påverkar situationen. Därför vill jag be alla att tänka positiva tankar! Med hjälp av viljan klarar man mycket!
Här är en något suddig mobilbild som min syster tagit för en månad sedan.
/Maria
Min mamma har berättat en historia om tankens kraft. En man stod på scenen i en aula och skulle lyfta sin arm. Alla i publiken blev ombedda att tänka att han inte skulle klara det, och mycket riktigt så klarade han inte det. Jag börjar mer och mer, pga olika händelser den senaste tiden, tro på att både ens egna och andras tankar och förväntningar påverkar situationen. Därför vill jag be alla att tänka positiva tankar! Med hjälp av viljan klarar man mycket!
Här är en något suddig mobilbild som min syster tagit för en månad sedan.
/Maria
Jag blir så äcklad.
Nu var det ett tag sedan vi uppdaterade här igen. Tidigare var det att mamma inte orkade, nu är det faktiskt jag som inte riktigt har energin. Jag förstår inte hur folk orkar jobba heltid under den största delen av sina liv? Det händer visserligen saker i min tillvaro som utmattar mig, men det har ju många. Just nu måste jag erkänna att min syster Natalie tar det största praktiska ansvaret för mammas vardag, jag är så imponerad och stolt över henne. Hon har klarat saker jag aldrig trodde hon skulle klara och har verkligen vuxit som människa. Jag handlar åt vår mamma och ordnar mat då och då, men det är i princip allt jag orkar just nu. När jag kommer hem från jobbet är jag helt slut. Jag hjälper inte mamma så mycket praktiskt just nu, men vi pratar mer än många andra i telefon, flera gånger om dagen.
Jag klagar ibland på sjuk- och äldrevården. Men när jag fick se den här videon fick mig att inse hur bra vi egentligen har det. Klicka på bilden för att komma till videon, jag rekommenderar och uppmanar alla att titta på den! Ju fler som ser vad som sker desto mer kan man göra åt saken. Vad den något suddiga bilden (jag är inget tekniskt geni) visar är en av personalen på ett äldreboende i Italien som är på väg att trycka kudden mot en patients ansikte.
Vad beror detta på? Hur kan vissa göra såhär mot sina medmänniskor? Det är som om de har total avsaknad av empati och känslor för andras (kanske även sina egna?) känslor. Det är som om vårdpersonalen vore robotar. Handlar detta enbart om pengar? Jag svårt att tro det. Pengar kan mycket väl vara en avgörande faktor, tid och omsorg kostar pengar och man vill att det ska gå så lätt som möjligt på deras arbetsplats.
Man ska aldrig blanda pengar och pengakåthet med vård. Jag tror att det kan göra stora skador. Men här tror jag som sagt inte att det enbart handlar om pengar. Så varför händer sådant här? Och varför skulle just alla de här människorna hamna på samma arbetsplats? Har de blivit hjärntvättade? Jag får en känsla av att man har ett behov av att slå på de svaga, och kanske känner de makt när de gör såhär mot patienterna. Men jag kan verkligen inte förstå det. Hur kan man vilja göra något sådant här? Jag vill verkligen förstå. Jag tror att det handlar om makt. De gamla och sjuka är försvarslösa, och vårdpersonalen får alltså göra som de (chefen?) vill. Men var kommer makt ifrån? Pengar.
Jag mår verkligen jättedåligt av det här, och jag är så glad att mamma får bra vård. Bara tanken av att min fina mamma, eller någon annan nära, skulle leva under sådana här omständigheter får mig att gråta. Jag blir så ledsen, och jag mår fysiskt illa av det här. Vad kan vi i Sverige göra åt sådana här förhållanden? Det är en seriös fråga, jag vet inte vad man kan göra åt det.
/Maria.
Jag klagar ibland på sjuk- och äldrevården. Men när jag fick se den här videon fick mig att inse hur bra vi egentligen har det. Klicka på bilden för att komma till videon, jag rekommenderar och uppmanar alla att titta på den! Ju fler som ser vad som sker desto mer kan man göra åt saken. Vad den något suddiga bilden (jag är inget tekniskt geni) visar är en av personalen på ett äldreboende i Italien som är på väg att trycka kudden mot en patients ansikte.
Vad beror detta på? Hur kan vissa göra såhär mot sina medmänniskor? Det är som om de har total avsaknad av empati och känslor för andras (kanske även sina egna?) känslor. Det är som om vårdpersonalen vore robotar. Handlar detta enbart om pengar? Jag svårt att tro det. Pengar kan mycket väl vara en avgörande faktor, tid och omsorg kostar pengar och man vill att det ska gå så lätt som möjligt på deras arbetsplats.
Man ska aldrig blanda pengar och pengakåthet med vård. Jag tror att det kan göra stora skador. Men här tror jag som sagt inte att det enbart handlar om pengar. Så varför händer sådant här? Och varför skulle just alla de här människorna hamna på samma arbetsplats? Har de blivit hjärntvättade? Jag får en känsla av att man har ett behov av att slå på de svaga, och kanske känner de makt när de gör såhär mot patienterna. Men jag kan verkligen inte förstå det. Hur kan man vilja göra något sådant här? Jag vill verkligen förstå. Jag tror att det handlar om makt. De gamla och sjuka är försvarslösa, och vårdpersonalen får alltså göra som de (chefen?) vill. Men var kommer makt ifrån? Pengar.
Jag mår verkligen jättedåligt av det här, och jag är så glad att mamma får bra vård. Bara tanken av att min fina mamma, eller någon annan nära, skulle leva under sådana här omständigheter får mig att gråta. Jag blir så ledsen, och jag mår fysiskt illa av det här. Vad kan vi i Sverige göra åt sådana här förhållanden? Det är en seriös fråga, jag vet inte vad man kan göra åt det.
/Maria.
Fram och tillbaka.
Hej!
Det senaste inlägg mamma skrev var från den 3:e dec (det har bara hamnat lite fel i bloggen, den ligger efter 1:a dec). Där beskrev hon att hon hade ont i vänstra lungan och att hon hade hostat mycket på natten, och mycket riktigt. Hon hade fått en pneumotorac på den vänstra lungan. Jag kom dit för att lämna penicillin till henne, och jag såg att hon var blev och andfådd. Hon hade inte alls haft en tanke på att åka in, men jag ringde ASIH (Avancerad Sjukvård I Hemmet), och det kom en läkare dit som konstaterade att vi skulle åka in med ambulans.
Hela den grejen var så ironisk. Hon skulle ju åka in på måndagen kl 13, det var bestämt med läkaren för att de skulle ta bort henner drän på högerlungan. Men nu kom hon två dagar tidigare. De satte dock inte in något drän i mammas vänsterlunga, och hon fick åka hem i onsdags. Nu är hon dock på sjukhuset iallafall, för hennes drän lossnade iförrgår (fredags), och då var det bara att åka in igen. Jag tror dock att hon kommer hem innan jul åtminstone.
Upplever ni den här bloggen som förvirrande och något rörig? Jag gör det iallafall, men sanningen är att det är så vår tillvaro ser ut. Förvirrande och rörigt. Nu kommer jag lägga upp inlägg från helgen som mamma har skrivit. Tack för att ni läser.
/Maria.
Det senaste inlägg mamma skrev var från den 3:e dec (det har bara hamnat lite fel i bloggen, den ligger efter 1:a dec). Där beskrev hon att hon hade ont i vänstra lungan och att hon hade hostat mycket på natten, och mycket riktigt. Hon hade fått en pneumotorac på den vänstra lungan. Jag kom dit för att lämna penicillin till henne, och jag såg att hon var blev och andfådd. Hon hade inte alls haft en tanke på att åka in, men jag ringde ASIH (Avancerad Sjukvård I Hemmet), och det kom en läkare dit som konstaterade att vi skulle åka in med ambulans.
Hela den grejen var så ironisk. Hon skulle ju åka in på måndagen kl 13, det var bestämt med läkaren för att de skulle ta bort henner drän på högerlungan. Men nu kom hon två dagar tidigare. De satte dock inte in något drän i mammas vänsterlunga, och hon fick åka hem i onsdags. Nu är hon dock på sjukhuset iallafall, för hennes drän lossnade iförrgår (fredags), och då var det bara att åka in igen. Jag tror dock att hon kommer hem innan jul åtminstone.
Upplever ni den här bloggen som förvirrande och något rörig? Jag gör det iallafall, men sanningen är att det är så vår tillvaro ser ut. Förvirrande och rörigt. Nu kommer jag lägga upp inlägg från helgen som mamma har skrivit. Tack för att ni läser.
/Maria.
Nisse Hellberg - Flod av eld.
Hej!
Nu har jag och mamma lagt upp rätt många inlägg, snart är vi framme i nutiden och nu är det så himla mycket som händer. Igår kände jag att jag mådde ganska bra, men när jag skulle gå och lägga mig vet jag inte vad som hände. Det var bara mörkt, och jag måste lära mig att tänka mer positivt.
Iallafall, jag berättade för mamma att jag delade med mig av en låt igår, så nu vill hon göra samma sak! Klicka på bilden för Spotify.
Nu har jag och mamma lagt upp rätt många inlägg, snart är vi framme i nutiden och nu är det så himla mycket som händer. Igår kände jag att jag mådde ganska bra, men när jag skulle gå och lägga mig vet jag inte vad som hände. Det var bara mörkt, och jag måste lära mig att tänka mer positivt.
Iallafall, jag berättade för mamma att jag delade med mig av en låt igår, så nu vill hon göra samma sak! Klicka på bilden för Spotify.
/Maria.
You've got to believe in yourself.
Hej.
Det är alltid så mycket som händer i våra liv, det är helt otroligt. Den som säger att det finns något som heter slumpen är välkommen att höra vad vi har att säga. Jag är övertygad om att slumpen inte existerar, och Gud skämtar med oss. Nu har jag lagt in tre tidigare inlägg som mamma skrev när hon var hemma från sjukhuset, och nu är hon ju där igen. Jag orkar inte bekymra mig längre och tänka så mycket. Jag försöker bara tänka så positivt som möjligt, och jag hoppas att ni läsare också gör det. Ge mamma lite positiv energi! Jag tror på allvar att det kan hjälpa.
I det senaste inlägget skrev mamma om Jimmie Åkesson, och mitt hjärta lite extra varmt när jag läser det hon skrivit. Haha, jag älskar att hon tar avstånd från samma saker som jag. Men där blir jag också lite inspirerad av henne. Jag och mina vänner har haft många diskussioner om SD och vissa högerpartier och det slutar alltid med att vi är så himla arga. Jag blir ofta arg när jag tänker på vad regeringen ställer till med, och jag är verkligen orolig över framtiden. Inte minst skola och vård. Enligt mig är de två våra grundpelare i samhället (eller borde vara). Utan utbildning kommer vi ingenstans, och vård behöver alla någon gång i livet. Jag är övertygad om att privatisering av skolor (inklusive förskolor) och vård (inklusive apotek, vårdcentraler och läkemedel) är ett misstag. Pengar kommer styra allt mer och det kommer inte bli bra. Inte alls bra. Eftersom regeringen har så pass mycket makt (såklart) så känner jag att ilska är en av de bästa metoderna. Det behövs motstånd. Däremot lär jag mig mycket av mamma. Hon skrev i det senaste inlägget att hon inte kan hata Jimmie Åkesson. Jag hatar allt vad SD står för, och jag hatar att de hatar. Men jag kan inte hata partiledaren. Jag tycker faktiskt synd om honom. De kommer åka ut ur riksdagen nästa val, det är inget att bekymra sig över. Och jag älskar mamma för att hon tycker samma sak som jag, haha.
Alltså, slösa inte energi på det negativa och tänk bara positivt, positivt, positivt så blir det bra! Och glöm inte att tänka positivt om mamma.
Lyssna på den här låten, det kan inte finnas någon som inte blir glad av lite inspirerande skånsk reggae!
/Maria.
Det är alltid så mycket som händer i våra liv, det är helt otroligt. Den som säger att det finns något som heter slumpen är välkommen att höra vad vi har att säga. Jag är övertygad om att slumpen inte existerar, och Gud skämtar med oss. Nu har jag lagt in tre tidigare inlägg som mamma skrev när hon var hemma från sjukhuset, och nu är hon ju där igen. Jag orkar inte bekymra mig längre och tänka så mycket. Jag försöker bara tänka så positivt som möjligt, och jag hoppas att ni läsare också gör det. Ge mamma lite positiv energi! Jag tror på allvar att det kan hjälpa.
I det senaste inlägget skrev mamma om Jimmie Åkesson, och mitt hjärta lite extra varmt när jag läser det hon skrivit. Haha, jag älskar att hon tar avstånd från samma saker som jag. Men där blir jag också lite inspirerad av henne. Jag och mina vänner har haft många diskussioner om SD och vissa högerpartier och det slutar alltid med att vi är så himla arga. Jag blir ofta arg när jag tänker på vad regeringen ställer till med, och jag är verkligen orolig över framtiden. Inte minst skola och vård. Enligt mig är de två våra grundpelare i samhället (eller borde vara). Utan utbildning kommer vi ingenstans, och vård behöver alla någon gång i livet. Jag är övertygad om att privatisering av skolor (inklusive förskolor) och vård (inklusive apotek, vårdcentraler och läkemedel) är ett misstag. Pengar kommer styra allt mer och det kommer inte bli bra. Inte alls bra. Eftersom regeringen har så pass mycket makt (såklart) så känner jag att ilska är en av de bästa metoderna. Det behövs motstånd. Däremot lär jag mig mycket av mamma. Hon skrev i det senaste inlägget att hon inte kan hata Jimmie Åkesson. Jag hatar allt vad SD står för, och jag hatar att de hatar. Men jag kan inte hata partiledaren. Jag tycker faktiskt synd om honom. De kommer åka ut ur riksdagen nästa val, det är inget att bekymra sig över. Och jag älskar mamma för att hon tycker samma sak som jag, haha.
Alltså, slösa inte energi på det negativa och tänk bara positivt, positivt, positivt så blir det bra! Och glöm inte att tänka positivt om mamma.
Lyssna på den här låten, det kan inte finnas någon som inte blir glad av lite inspirerande skånsk reggae!
/Maria.
Det känns rätt bra nu.
”Det har lugnat sig lite nu, efter allt som har hänt. Jag bor i ett rikt land och jag sover i en underbar säng. Jag brukar höja ryggdelen, har två vanliga kuddar och två små, och där ligger jag som en utspädd fe och bara njuter. Visserligen har jag en del slangar kvar, men det ska nog bli bra.”
Detta sa mamma att jag skulle skriva när jag prata med henne nyss i telefonen. Idag har det varit en bra dag. Mamma mår ganska bra nu jämfört med tidigare, och det känns rätt stabilt. Idag har jag och min sambo rensat i hennes källarförråd, så att vi kan ta ner lite andra saker när vi rensar i lägenheten. Tanken är väl att hon ska åka hem snart (trots att hon fortfarande har drän, men vi får se), och då vill vi att lägenheten ska vara riktigt fin och städad. Vi går igenom mycket saker från min och min systers barndom, det väcker många fina minnen. Jag brukar vara rätt blödig och inte kunna ha hjärta till att kasta sådana saker, men tom jag var ganska rationell idag och kunde ha distans till minnena. Det är inte så att jag har kastat bort allting från vår barndom, de som känner vår familj väl vet att vi har sparat mycket. Alldeles för mycket, haha. Så jag har fortfarande mycket kvar, sådant som jag absolut inte kan kasta. Men det kändes iallafall skönt att få källarförrådet rensat, nu känns livet där hemma hos mamma lite mer organiserat.
Jag vill också tacka för att ni faktiskt läser detta. Det känns skönt att det finns folk som bryr sig.
Kram Maria
Det är svårt.
Nu är det två månader sedan vi skrev i den här bloggen. Det är svårt för mig att komma på något att skriva om. Det händer så mycket med mamma hela tiden, men just nu mår hon ganska bra. För ungefär en vecka sedan satt jag bredvid mamma och vi bestämde oss för att skriva lite.
Mamma säger att det som hänt och händer nästan är för stort för att skriva om så här. Hon sade också detta: "Äntligen kan jag börja se framåt vilket har varit helt omöjligt för mig i flera års tid. Det har varit lidande och lidande, men däremellan har annat förbättrats. Nu gäller det bara att fortsätta hoppas och tro att den högra lungan helt ska läkas."
Det var så långt vi skrev, sedan kom vi inte på mer. Jag (Maria) och min sambo har som sagt flyttat till en lägenhet som ligger ett kvarter från mammas. Jag såg fram emot att bo så nära, och jag skulle komma förbi med mat varje dag. Fast grejen är ju att hon har inte varit hemma en enda dag. Sedan hennes högra lunga sprack i slutet av juli så har hon legat på sjukhuset. Hennes lunga är fortfarande inte helt läkt, men jag har känslan av att det börjar bli bättre (ta i trä).
Runt andra halvan av september inträffade det som varit en av mammas mardrömmar; en tablett fastnade i henne strupe. När jag pratade med henne på morgonen (det hände på natten) mådde hon ganska dåligt eftersom hon inte hade sovit någonting. Jag tyckte det lät ganska komiskt, och tänkte sedan inte så mycket mer på det. Men denna penicillinkapsel hade orsakat brännskada i halsen, och det svullnade upp. För att mamma inte skulle kvävas (man kan tydligen inte sätta henne i respirator, fick jag veta då), så opererade man in ett rör i hennes hals. Det var en akut operation, och när mamma ringde för att berätta det blev jag livrädd. Jag började gråta på jobbet, och hela eftermiddagen var jag så himla nervös. Min mamma som då vägde 33 kg och med dåliga lungor skulle sövas. Strax innan jag skulle sluta och min pappa skulle köra mig till sjukhuset fick jag ett samtal från sjuksköterskan på Intensivvårdsavdelningen. Jag tror nästan att mitt hjärta slutade slå där för någon sekund. Det var det värsta tänkbara samtalet jag skulle kunna få. Men hon sa bara att mamma inte kunde prata, det var därför hon ringde.
Hon fick ett rör i halsen, som en gammal orkesterledare jag hade en gång i tiden har, och hon hade mycket svårt att prata (hon kunde rättare sagt inte prata, om hon inte hade en talventil och hon tyckte den var rätt obehaglig). Jag tror hon hade den under åtta dagar. Då sade (skrev) hon att Telefonmamman inte finns längre. Hon kunde ju inte prata i telefon.
Det var en jobbig tid för mig, hon kämpade verkligen. Men en dag när jag besökte henne var hon på så himla gott humör. Det är den dagen den här bilden är tagen ifrån. Jag ler fortfarande när jag tittar på den.
Den här bilden tog jag för några dagar sedan. Mamma sitter på sitt rum och pratar i telefon; nu finns Telefonmamman igen.
Mamma säger att det som hänt och händer nästan är för stort för att skriva om så här. Hon sade också detta: "Äntligen kan jag börja se framåt vilket har varit helt omöjligt för mig i flera års tid. Det har varit lidande och lidande, men däremellan har annat förbättrats. Nu gäller det bara att fortsätta hoppas och tro att den högra lungan helt ska läkas."
Det var så långt vi skrev, sedan kom vi inte på mer. Jag (Maria) och min sambo har som sagt flyttat till en lägenhet som ligger ett kvarter från mammas. Jag såg fram emot att bo så nära, och jag skulle komma förbi med mat varje dag. Fast grejen är ju att hon har inte varit hemma en enda dag. Sedan hennes högra lunga sprack i slutet av juli så har hon legat på sjukhuset. Hennes lunga är fortfarande inte helt läkt, men jag har känslan av att det börjar bli bättre (ta i trä).
Runt andra halvan av september inträffade det som varit en av mammas mardrömmar; en tablett fastnade i henne strupe. När jag pratade med henne på morgonen (det hände på natten) mådde hon ganska dåligt eftersom hon inte hade sovit någonting. Jag tyckte det lät ganska komiskt, och tänkte sedan inte så mycket mer på det. Men denna penicillinkapsel hade orsakat brännskada i halsen, och det svullnade upp. För att mamma inte skulle kvävas (man kan tydligen inte sätta henne i respirator, fick jag veta då), så opererade man in ett rör i hennes hals. Det var en akut operation, och när mamma ringde för att berätta det blev jag livrädd. Jag började gråta på jobbet, och hela eftermiddagen var jag så himla nervös. Min mamma som då vägde 33 kg och med dåliga lungor skulle sövas. Strax innan jag skulle sluta och min pappa skulle köra mig till sjukhuset fick jag ett samtal från sjuksköterskan på Intensivvårdsavdelningen. Jag tror nästan att mitt hjärta slutade slå där för någon sekund. Det var det värsta tänkbara samtalet jag skulle kunna få. Men hon sa bara att mamma inte kunde prata, det var därför hon ringde.
Hon fick ett rör i halsen, som en gammal orkesterledare jag hade en gång i tiden har, och hon hade mycket svårt att prata (hon kunde rättare sagt inte prata, om hon inte hade en talventil och hon tyckte den var rätt obehaglig). Jag tror hon hade den under åtta dagar. Då sade (skrev) hon att Telefonmamman inte finns längre. Hon kunde ju inte prata i telefon.
Det var en jobbig tid för mig, hon kämpade verkligen. Men en dag när jag besökte henne var hon på så himla gott humör. Det är den dagen den här bilden är tagen ifrån. Jag ler fortfarande när jag tittar på den.
Men tack och lov så gick den perioden över. Röret är nu borta, och hon får dropp blandat med mat så hon har faktiskt börjat gå upp lite i vikt.
Jaha, nu blev det ett långt inlägg trots att jag inte visste vad jag skulle skriva. Det är väl det som är så svårt; jag tänker mycket på att jag ska skriva ett inlägg men jag vet aldrig hur jag ska börja. Men när man väl börjar så går det undan.
Jag har fått heltidsjobb, och har tyvärr inte så mycket tid som jag hade velat att träffa mamma. Men jag försöker få rutiner på mitt eget liv.
Jaha, nu blev det ett långt inlägg trots att jag inte visste vad jag skulle skriva. Det är väl det som är så svårt; jag tänker mycket på att jag ska skriva ett inlägg men jag vet aldrig hur jag ska börja. Men när man väl börjar så går det undan.
Jag har fått heltidsjobb, och har tyvärr inte så mycket tid som jag hade velat att träffa mamma. Men jag försöker få rutiner på mitt eget liv.
Den här bilden tog jag för några dagar sedan. Mamma sitter på sitt rum och pratar i telefon; nu finns Telefonmamman igen.
Nyinflyttad.
Hej!
Vi flyttade till vår nya lägenhet för en vecka sedan (och vi har fortfarande inte kommit i ordning, men det hör väl inte till saken? ;)) och först nu har vi fått internet, därav den dåliga (obefintliga) uppdateringen. Nu har mamma börjat känna sig starkare, så vi tänkte börja lägga ut hennes inlägg snart. Vi ska bara lista ut hur vi ska göra det.
"Man måste vara lycklig!"
Folk är rädda för sjukdomar, och det som inte hör till det "ytliga fina livet". Mina vänner frågar sällan mig om hur min mamma eller syster mår (vissa gör det självklart), men när de väl gör det och får något svar, t.ex. att min mamma är på sjukhuset igen (vilket ju är det vanligaste svaret jag ger), så får de alla ett särskilt ansiktsuttryck. Det är lite svårt att förklara, men de flesta lägger ansiktet på sne, och säger något i stil med "åh, det är så synd" eller "stackars er". Sedan vill de inte prata mer om det.
Jag upplever att det i dagens Sverige är oerhört viktigt med lycka. Och framgång. Fast framgång = lycka nuförtiden. Man ska må fysiskt och psykiskt bra, träna två-tre gånger i veckan, ha ett välbetalt statusjobb som man ska älska, leva i ett heterosexuellt äktenskap med två-tre friska barn. Jag behöver väl kanske inte ens nämna villa, volvo och vovve?
När det är så viktigt med lycka får inte det andra riktigt plats. Sjukdomar, fattighet, missbruk osv. Lycka har på senare år blivit ett slags varumärke. Det har bildats en konsumtion kring det. Veckotidningar skriver ofta om vägen till lycka, och böcker (och numera även filmer) som The Secret och Eat, Pray, Love säljer som aldrig förr. Sedan när är det livsviktigt med denna, ofta påhittad och ytlig, lycka? Jag tror inte att meningen med livet är lycka. Som lycka ser ut för många idag i vårt samhälle, så är jag ganska säker på att den enes lycka innebär den andres olycka. Riktig lycka är nog att hjälpa människor. Klyschigt, jag vet, men jag tror det är sant.
För övrigt är jag ganska lycklig. Jag har världens bästa familj, en underbar sambo, och ett antal fina vänner. Dessutom har jag ett musikintresse och en religiös tro som gör mig lycklig på riktigt. Jag har den senaste tiden haft det knapert rent ekonomiskt (vilket har skapat oro hos både mig och min sambo), men nu börjar det reda ut sig. Jag har kommit att bli ganska nöjd med hur jag har kommit att bli som person. Mycket av det är tack vare "olyckan". Att min mamma och min syster varit sjuka har bidragit något enormt till min personlighet. Jag har blivit stark och vet att jag klarar mycket.
Jag har märkt att många bli ställda och lite mållösa när de frågar min mamma hur hon mår. Det är klart att hon inte säger att hon mår bra (hon mår ju inte bra, varför skulle hon ljuga?), och då vet de inte hur man ska fortsätta samtalet. Man får akta sig för att använda "hur är det?" som en vanlig och artig hälsningsfras när man pratar med sjuka, haha. Men det är lite det jag vill komma fram till. Fråga mig inte hur det är med min mamma (eller syster) om ni inte är beredda på att kunna ta svaret.
Jag upplever att det i dagens Sverige är oerhört viktigt med lycka. Och framgång. Fast framgång = lycka nuförtiden. Man ska må fysiskt och psykiskt bra, träna två-tre gånger i veckan, ha ett välbetalt statusjobb som man ska älska, leva i ett heterosexuellt äktenskap med två-tre friska barn. Jag behöver väl kanske inte ens nämna villa, volvo och vovve?
När det är så viktigt med lycka får inte det andra riktigt plats. Sjukdomar, fattighet, missbruk osv. Lycka har på senare år blivit ett slags varumärke. Det har bildats en konsumtion kring det. Veckotidningar skriver ofta om vägen till lycka, och böcker (och numera även filmer) som The Secret och Eat, Pray, Love säljer som aldrig förr. Sedan när är det livsviktigt med denna, ofta påhittad och ytlig, lycka? Jag tror inte att meningen med livet är lycka. Som lycka ser ut för många idag i vårt samhälle, så är jag ganska säker på att den enes lycka innebär den andres olycka. Riktig lycka är nog att hjälpa människor. Klyschigt, jag vet, men jag tror det är sant.
För övrigt är jag ganska lycklig. Jag har världens bästa familj, en underbar sambo, och ett antal fina vänner. Dessutom har jag ett musikintresse och en religiös tro som gör mig lycklig på riktigt. Jag har den senaste tiden haft det knapert rent ekonomiskt (vilket har skapat oro hos både mig och min sambo), men nu börjar det reda ut sig. Jag har kommit att bli ganska nöjd med hur jag har kommit att bli som person. Mycket av det är tack vare "olyckan". Att min mamma och min syster varit sjuka har bidragit något enormt till min personlighet. Jag har blivit stark och vet att jag klarar mycket.
Jag har märkt att många bli ställda och lite mållösa när de frågar min mamma hur hon mår. Det är klart att hon inte säger att hon mår bra (hon mår ju inte bra, varför skulle hon ljuga?), och då vet de inte hur man ska fortsätta samtalet. Man får akta sig för att använda "hur är det?" som en vanlig och artig hälsningsfras när man pratar med sjuka, haha. Men det är lite det jag vill komma fram till. Fråga mig inte hur det är med min mamma (eller syster) om ni inte är beredda på att kunna ta svaret.
En liten uppdatering.
Nu har det gått nästan två veckor sedan mamma lades in på sjukhuset igen. Hon ligger kvar där (såklart) och lär göra det ett bra tag till. Det känns både bra och dåligt. Mamma har alltid trivts på avdelningen, men den här gången känns det inte lika bra. Hon delar rum med mycket sjuka människor, och jag förstår att det inte är särskilt betryggande. Samtidigt känns det skönt att hon får hjälp. Eller ja, hon fick en ju en ny lungkollaps som man måste behandla, men utöver det tänker jag inte tillåta att hon kommer hem förrän hon väger över 40. Och det kan ta lång tid (om det ens är möjligt).
Jag tänkte visa lite bilder som jag har haft i min mobil.
Detta är på vägen hem från sjukhuset. Vi åkte färdtjänst med bärhjälp, men det hade de missat på något sätt.
Så då får man vara lite kreativ och använda en köksstol! Och ursäkta min urusla fototeknik, jag tror det är ett hårstrå framför linsen, haha.
Sedan, åtta dagar senare var det bara att åka in igen med ambulans. Ett drän syddes in i huden och in till lungan.
Det sitter plast runtom, det är inte huden som ser så äcklig ut.
Också var det bara på det igen! Detta är en dränmaskin, och jag tror att siffrorna mäter hålen i lungan.. Tror jag. Det står på 860, förra gången stod det på 5000. Jag tror det var maxgräns för det blev aldrig högre och sedan gick maskinen sönder, haha. Det ska alltså vara så lågt som möjligt. Det som oroar mig en del är att det fortfarande står runt 860. Det pendlar lite mellan 700 och 900. Jag vill jag att det ska gå långsamt, men kanske inte så långsamt?
Detta var en liten uppdatering. Jag har sagt till mamma att vi lugnar oss lite med bloggen nu, därav den dåliga uppdateringen. Det händer så mycket annat i våra liv som måste fixas och jag tycker att hon inte borde fokusera på någonting annat än att bli friskare.
Jag i min tur är mitt uppe i en flytt. Det tar himla mycket energi och jag har snart ingen energi kvar. Jag har inte slappnat av på flera månader. Jag och min pojkvän ska flytta in i min systers gamla lägenhet, men eftersom hon har funktionshinder är det jag (med hjälp av pappa) som får fixa allting i den lägenheten innan vi kan flytta in. Nu har min storasyster dock varit jätteduktig och rensat lite, men nu är det bråttom för vi flyttar på lördag.
Nu fick ni iallafall lite bilder, och vi har också två bilder på mamma som vi tog samma dag hon blev hemskickad, för att visa hur smal hon är. Men hon vet inte ifall hon vågar lägga upp dem. Vi får se.
Jag hoppas att ni njuter av den sista sommartiden (som inte är särskilt somrig, men ändå) och att ni tar hand om varandra!
På sjukhuset igen.
Efter drygt en vecka hemma åkte mamma och jag in med ambulans igår kväll. Så nu är hon inlagd igen, förmodligen är det en till lungkollaps men de är inte riktigt säkra. Det har gått för långt, under nästan två år har hon åkt fram och tillbaka, hon blir alltid hemskickad fast hon inte är färdigbehandlad. Jag är riktigt upprörd just nu. Rädd, orolig och förbannad. Den här gången tänker jag be om hjälp av familj och vänner, de måste hjälpa mig med att se till att mamma inte blir hemskickad snart. Den här gången måste hon få stanna tills hon är stark nog att vara hemma. Punkt slut. När hon är på sjukhuset känner jag, min syster och min mamma oss tryggare, och jag kan leva ett eget liv. När hon är hemma har jag inget eget liv. Jag är aldrig hemma hos mig och min pojkvän och det enda jag gör är att jobba/plugga och ta hand om henne. De kan inte fortsätta lägga hela hennes liv i mitt ansvar. Jag är bara 20 år och bor än så länge i en annan stad. Fast det har de gjort ända sedan hon började bli sämre på allvar när jag var runt 17-18 år. Min syster, som har flera funktionshinder, är jätteduktig och gör det hon kan för att hjälpa.
Jag försöker att inte vara så negativ, det hjälper aldrig.
"With trust, the rest falls easily into place."
Jag försöker att inte vara så negativ, det hjälper aldrig.
"With trust, the rest falls easily into place."
Hur ska det funka?
Hej på er!
Förlåt för att vi inte har skrivit på ett tag. Dels har jag som sagt varit på Öland, en välbehövlig (och om jag får säga det själv välförtjänt) semester. Det var dock en vecka sedan jag kom hem, och vi har inte skrivit sedan innan jag åkte. När vi startade bloggen tänkte vi inte på att det skulle ta energi, men det är ju klart att det gör. Mamma orkar ju inte blogga så mycket som jag tänkt (jag har nog lite svårt att inse hur svag hon är, trots att jag borde veta med tanke på att jag känner henne bäst) och jag har jobbat rätt mycket. Jag bor i en annan stad, och under veckorna när jag jobbar på mitt sommarjobb så sover jag hos min mamma för att kunna komma till jobbet så tidigt som jag måste (det går inga så tidiga tåg). Det är tur det, måste jag säga. Jag förstår inte hur det hade funkat annars, om jag både hade bott och jobbat i den andra staden. Som tur är ska jag och min pojkvän snart flytta till en lägenhet som ligger ett kvarter från mamma. Det är tur det, annars vet jag inte hur det hade funkat egentligen. Jag hade nog varit tvungen att flytta hem till mamma igen.
Vi har dock inte flyttat ännu, och jag förstår inte hur vår tillvaro ska gå ihop. Just nu är det inte hållbart. Jag är aldrig hemma, träffar min pojkvän väldigt sällan och jag träffar knappt några vänner längre. Jag har inte direkt haft ett riktigt heltidsjobb innan, som jag har nu (visserligen bara sommarjobb men det är ju ändå heltid), och jag vill inte låta som en bortskämd snorunge när jag säger att det är jobbigt. Jag fattar att livet är på det här viset, och alla måste jobba. Men det är svårt att få det att gå ihop att hjälpa mamma så mycket som jag behöver, vara hemma med min pojkvän, och även ha ett socialt liv samtidigt som man jobbar heltid. Det kommer nog inte gå. Det där måste jag se över. Jag har pluggat på universitetet tidigare, och då har jag kunnat åka lite som jag vill mellan städerna och vara hemma när jag vill och hemma hos min mamma när jag känner för det. Dessutom har hon hjälpt mig mycket med studierna eftersom jag pluggat religion som är av bådas stora intresse.
Förlåt för att vi inte har skrivit på ett tag. Dels har jag som sagt varit på Öland, en välbehövlig (och om jag får säga det själv välförtjänt) semester. Det var dock en vecka sedan jag kom hem, och vi har inte skrivit sedan innan jag åkte. När vi startade bloggen tänkte vi inte på att det skulle ta energi, men det är ju klart att det gör. Mamma orkar ju inte blogga så mycket som jag tänkt (jag har nog lite svårt att inse hur svag hon är, trots att jag borde veta med tanke på att jag känner henne bäst) och jag har jobbat rätt mycket. Jag bor i en annan stad, och under veckorna när jag jobbar på mitt sommarjobb så sover jag hos min mamma för att kunna komma till jobbet så tidigt som jag måste (det går inga så tidiga tåg). Det är tur det, måste jag säga. Jag förstår inte hur det hade funkat annars, om jag både hade bott och jobbat i den andra staden. Som tur är ska jag och min pojkvän snart flytta till en lägenhet som ligger ett kvarter från mamma. Det är tur det, annars vet jag inte hur det hade funkat egentligen. Jag hade nog varit tvungen att flytta hem till mamma igen.
Vi har dock inte flyttat ännu, och jag förstår inte hur vår tillvaro ska gå ihop. Just nu är det inte hållbart. Jag är aldrig hemma, träffar min pojkvän väldigt sällan och jag träffar knappt några vänner längre. Jag har inte direkt haft ett riktigt heltidsjobb innan, som jag har nu (visserligen bara sommarjobb men det är ju ändå heltid), och jag vill inte låta som en bortskämd snorunge när jag säger att det är jobbigt. Jag fattar att livet är på det här viset, och alla måste jobba. Men det är svårt att få det att gå ihop att hjälpa mamma så mycket som jag behöver, vara hemma med min pojkvän, och även ha ett socialt liv samtidigt som man jobbar heltid. Det kommer nog inte gå. Det där måste jag se över. Jag har pluggat på universitetet tidigare, och då har jag kunnat åka lite som jag vill mellan städerna och vara hemma när jag vill och hemma hos min mamma när jag känner för det. Dessutom har hon hjälpt mig mycket med studierna eftersom jag pluggat religion som är av bådas stora intresse.
Öland.
Imorgon åker jag till Öland och kommer tillbaka på söndag. Det känns riktigt bra. Normalt brukar jag hata att åka iväg, ifall något skulle hända med mamma, men nu när hon är på sjukhus och läget är stabilt så känns det faktiskt som att jag kommer kunna slappna av mer än vanligt. Jag brukar alltid gå runt och oroa mig när jag är utom räckhåll, för ifall något skulle hända (som exempelvis ännu en lungkollaps) så hade jag inte kunnat komma fram till henne så snabbt jag hade velat. Därför känns det himla skönt att hon är omhändertagen (det låter som fel ordval, men ni fattar) på sjukhuset.
När jag var hos mamma förra veckan passade jag på att ta lite bilder...
En påse som man har i slutskedet av en dränperiod. Dränmaskinen var
alltså borta, och här andas man ut all luft och vätska själv.
Ventilen(?) och själva dränet, en slang rakt in i lungan. Jag tycker faktiskt
att det är väldigt spännande, haha.
Mami! Here's where the magic happens. Hon sitter och skriver i sin sjukhussäng,
sedan ringer hon mig (eller om jag kommer dit) så skriver jag in det här.
Nämen va, är det jag? Näääe...
Ha det fint, mina vänner. Det ska iallafall jag ha på Öland Roots!
Lite tillägg...
Jag märkte att jag lät lite hård. Jag förstår att min mammas fall är sällsynt och handlar bara om några enstaka i Sverige, medan det i östra Afrika drabbar hela befolkningen. Jag är som sagt ledsen för deras skull och jag önskar jag kunde göra mer än vad jag gör (dvs mer än att skicka typ 100 kr/mån till Läkare Utan Gränser vilket alla vi borde göra!) Det låter lite som ett i-landsproblem i det där perspektivet, men jag hoppas ni förstår vad jag menar och var min frustration kommer ifrån.
Nyheterna.
Igår kunde vi i Rapport se ett reportage om torkan i bl.a. Somalia och Etiopien. Snälla, ta en titt på det här och hoppa till 14:49. Vad ser vi? Jo, de pratar om en kvinna som bara väger 30 kg. Jag mår självklart dåligt av att se och höra om dem, och jag tycker självklart väldigt synd om dem och önskar att jag kunde göra någonting.
Men jag tänker också att om det är så stort att det kommer på svenska nyheterna så borde det inte kunna tillåtas att min mamma väger 33 kg, bara 3 kg mer än den här kvinnan i reportaget, och ständigt blir hemskickad från svenska sjukhus i vårt välfärdssamhälle. Jag vet om att det inte är en hållbar lösning att ständigt vara inlagd på sjukhuset som här i staden är ett akutsjukhus. Problemet är att det inte finns någon tillräckligt bra rehabilitering. Det min mamma behöver är vila och rätt mat. Det är ganska krångligt, med tanke på att hon med Chrohns sjukdom inte kan äta vad som helst. Hon kan inte sitta och klämma i sig pulvermos och falukorv med mycket kryddor eller liknande varje dag.
Jag ville bara uppmärksamma er på detta, jag själv blev faktiskt väldigt upprörd. Att det är så illa för en kvinna i Somalia att det visas på våra nationella nyheter, och sedan är det ingen större grej ifall det händer här i Sverige med min mamma. Jag lovade min mamma att inte bli så arg, men fan alltså. Det är inte okej. Jag vet inte heller vem som har ansvaret. Jag skulle vilja säga politikerna. Vi MÅSTE få mer resurser till sjukvården. Så får det inte gå till.
Men jag tänker också att om det är så stort att det kommer på svenska nyheterna så borde det inte kunna tillåtas att min mamma väger 33 kg, bara 3 kg mer än den här kvinnan i reportaget, och ständigt blir hemskickad från svenska sjukhus i vårt välfärdssamhälle. Jag vet om att det inte är en hållbar lösning att ständigt vara inlagd på sjukhuset som här i staden är ett akutsjukhus. Problemet är att det inte finns någon tillräckligt bra rehabilitering. Det min mamma behöver är vila och rätt mat. Det är ganska krångligt, med tanke på att hon med Chrohns sjukdom inte kan äta vad som helst. Hon kan inte sitta och klämma i sig pulvermos och falukorv med mycket kryddor eller liknande varje dag.
Jag ville bara uppmärksamma er på detta, jag själv blev faktiskt väldigt upprörd. Att det är så illa för en kvinna i Somalia att det visas på våra nationella nyheter, och sedan är det ingen större grej ifall det händer här i Sverige med min mamma. Jag lovade min mamma att inte bli så arg, men fan alltså. Det är inte okej. Jag vet inte heller vem som har ansvaret. Jag skulle vilja säga politikerna. Vi MÅSTE få mer resurser till sjukvården. Så får det inte gå till.
Klicka på bilden för att komma till programmet.
Mycket att göra.
Hej!
Nu har det gått ett tag sedan jag uppdaterade, det handlar helt enkelt om att jag har börjat jobba. Det i sig är inte så jobbigt, men kombinerat med det så storstädar jag min mammas lägenhet eftersom hon ska komma hem från sjukhuset, passande nog när jag är på Öland och inte kan hjälpa henne... Vid sidan av detta har vår familj lite andra problem som jag väldigt gärna vill skriva om, men jag får diskutera med mamma ifall vi ska blogga om det eller inte. Det där lät jättedramatiskt. Det är det inte (lite dramatiskt är det, men man har lärt sig att ha distans till det) men det är fortfarande någonting som tar mycket på krafterna.
Jag har lagt upp ett inlägg nu iallafall, och det kommer nog ett till snart. Jag ville bara be om ursäkt för den dåliga uppdateringen, men det blir nog bättre senare.
Jag vill också passa på att tacka för all uppmuntran och beröm vi har fått, och även från folk vi knappt (eller inte alls) känner. Vi är jättetacksamma!
Nu har det gått ett tag sedan jag uppdaterade, det handlar helt enkelt om att jag har börjat jobba. Det i sig är inte så jobbigt, men kombinerat med det så storstädar jag min mammas lägenhet eftersom hon ska komma hem från sjukhuset, passande nog när jag är på Öland och inte kan hjälpa henne... Vid sidan av detta har vår familj lite andra problem som jag väldigt gärna vill skriva om, men jag får diskutera med mamma ifall vi ska blogga om det eller inte. Det där lät jättedramatiskt. Det är det inte (lite dramatiskt är det, men man har lärt sig att ha distans till det) men det är fortfarande någonting som tar mycket på krafterna.
Jag har lagt upp ett inlägg nu iallafall, och det kommer nog ett till snart. Jag ville bara be om ursäkt för den dåliga uppdateringen, men det blir nog bättre senare.
Jag vill också passa på att tacka för all uppmuntran och beröm vi har fått, och även från folk vi knappt (eller inte alls) känner. Vi är jättetacksamma!
