Mamma: Fredag 16/12
Frihet har ett pris. Den uppnås efter någon form av kamp. Jag tror att man på något sätt ska ta ställning. Det kan vara ett missförstånd från min sida.
Det finns personer som lever på sina egna villkor, väldigt försiktiga och måna om sin kropp och hälsa. Jag fattar inte hur de lyckas vara så oberörda eller ostörda av människors konflikter och disharmoni. Deras självdisciplin är ovanlig och konstant. De allra flesta anpassar sig efter de normer som finns, och det förvånar mig också! Verkligheten är stor och komplicerad...
(Den 16 december ringde min ena dotter till mig och jag skulle resa mig upp ur sängen, och min andra dotter var på väg och skulle ta luren åt mig, men jag skuttade ändå ner på golvet och svarade, och skrek av smärta. Dränet hade lossnat från stygnet, och var på väg ut. Jag fick hjälp att ringa Hemsjukvården och en sjuksköterska kom tio minuter senare. När hon skulle titta på dränet ramlade det ut helt, och hon ringde en ambulans.
När jag kom in till sjukhuset hamnade jag direkt i akutrummet, och läkaren sade ”hej, vi har träffats förut. Jag var uppe hos dig en natt när du hade allergi”. ”Jaha, det var du som dricker dina mediciner!” svarade jag, och såg att han rodnade. Han är enormt trevlig. Jag läste upp följande för honom direkt ur anteckningarna:)
Verkligheten är stor och komplicerad. Skulle var och en överleva med egna händer och mått hade jag stupat snabbt. Jag kan inte odla en obördig mark eller döda ett djur, knappt ens en fisk. Andra måste skörda, jaga och fiska för att jag ska äta. Vad ska då jag göra istället?
(Så långt hann jag läsa för honom. Men så här hade jag fortsatt skriva några timmar tidigare:)
Jag måste bidra med något som andra vill ha. Detta något hade kunnat vara hemdesignade tröjor, målningar, dikter... Men jag har splittrat mig hit och dit.
(Detta skrev jag natten till 17 dec på sjukhuset:)
Jag kommer att skriva något om sjukhuset, min relation till det. Det konstiga är att jag hade skrivit klart ett kollegieblock samma dag som jag blev utskriven för två dagar sedan, i onsdags. Och idag fick jag en lila liten anteckningsbok som jag har tagit med mig. Min egen läkare, som just inatt råkar ha bakjour hemifrån, säger att vi ska vänta och se eftersom det inte verkar ha blivit sämre. Luft går ut ur hålet i huden från lungan, det både känns och hörs.
Jag har kommit hit så många gånger det senaste året att jag inte längre kan skilja dem från varandra. Jag hade febertoppar i början av året, och lades in av min egen läkare. En gång låg jag en månad och då hade jag candida i lungorna, som jag blev behandlad för. 6 maj åkte jag in akut. Då hade jag haft 39,5 i en vecka. Febern höll i sig i tre veckor till på den nivån, en bakterie hittades – en mögelsvampbakterie, som jag fick ett starkt penicillin mot. Det gjordes en bronkoskopi, som jag var rädd för – jag tänkte att nu blir det pneumotorax av detta ingrepp där man tog prov på små varbildningar. Jag kom hem den 9 juni. Den 12 juni hade jag en stor pneumotorax i den högra lungan. Det har jag beskrivit tidigare.
/Telefonmamman.
