Mamma: Tisdag 29/11.
Det är tisdag och jag lyssnar på P4 och tänker på att den delvis är lokal. Alla mina bröder bor i Stockholm, och min syster i Göteborg. Jag minns Stockholm som mycket stressigt, och värre lär det ha blivit. Nu pratar man om strokepatienter på radio. 30 000 fall per år. Kommun och landsting samordnar inte. Det är viktigt med samordning av behandling därför att strokepatienter behöver tidig och regelbunden träning. Här där vi bor har man lagt ner mycket rehabilitering.
Jag får bra med hjälp från hemsjukvården. Hemvården däremot har stora problem med "identitet". De får göra väldigt lite och går härifrån fast att mitt sängbord är fullt av glas och koppar. De gör minsta möjliga insats: åtminstone verkar det vara deras policy. Hemservice som städar, handlar och tvättar brukar fråga vad jag vill de ska göra.
Sveriges Radio är den "institution" som folk litar på mest, 75%. IKEA är det 62% som har förtroende för. Sjukvården får 60 % i en undersökning man har gjort. Bankerna har bara 25% förtroende för (min lillebror är nog lite skyldig till det, sedan boken Bankbluffen). Kanske var det John Lennon som sade "en som drömmer ensam är bara en drömmare. Fler som drömmer samma dröm gör verklighet sv drömmen". Min bror som skrev best-sellern Bankbluffen ska nu skriva klart en bok om pensioner. Det verkar inte vara lika roligt. Jag tjatar på honom att skriva en bok om "Vårdbluffen". Om strokepatienterna, om orättvisor i sjukvården, om äldreomsorgens svårigheter etc.
Av någon anledning gillar jag CIS Navy. En intressant judinna, två unga män, en distingerad boss och en spexig ung tjej, som utreder mord. Deras samspel attraherar mig, och bilder av högfungerande kvinnor i praktiken.
Vem vill man identifiera sig med? Det har aldrig varit aktuellt med någon ekonomisk karriär i mina tankar.
Jag har känt ett hat, jag vet att jag 2007 var hos en psykoterapeut som vuxit upp och bott i andra länder. För henne vågade jag blotta mitt hat: varje gång när jag kom ut i köket för att plocka ihop frukosten tittade jag ut på hyreshusen runt omkring och kände hat. Terapeuten sade åt mig att sluta gå i terapi eftersom jag kan mer psykologi än de flesta terapeuter, och att jag istället ska betala för städhjälp - och det där hatet, sade hon, det måste du kolla upp, det är inte bra.
Nu börjar jag ana vad som kanske väcker min ilska. Det handlar om läkemedel, biverkningar, obotbara sjukdomar och den passiva människan. Det händer faktiskt då och då att personer, precis som jag nu, blir typ "färdigbehandlade" och fortfarande är sjuka, sliter sig loss och börjar leta. Men allt för ofta hör man kostrådgivare säga: "folk kommer när sjukvården ger upp dem, och då är det egentligen för sent". För healers är inget för sent, människor har bara motstånd mot healing.
En gång var jag hos en ganska osannolik spåkvinna (jag har mycket sällan låtit spå mig) som hade många rätt. Hon sade att jag hade ett enormt stort motstånd mot healing: "Du måste ta reda på varför. Det kommer vara många dörrar att öppna, och det som är där är inte särskilt vackert. Var beredd på det." Jag trodde att jag redan hade öppnat alla dörrar, detta hände 19 juli 2004. En kedjerökande man som rökte ciggariller förstörde mina möjligheter att hålla lungsjukdomen på en rimlig nivå. Han flyttade in under oss 1 maj och det kom en ättrig tärande rök i lägenheten överallt. 19 juli var jag på ett läkarbesök jag själv bett om. Det visade sig, precis som jag trodde, att min lungkapacitet gått ner från två tredjedelar till lite mindre än halv kapacitet. Jag fick acceptera att påbörja en kortisonkur. Jag hade avslutat den första kuren efter 1,5 år och det hade gått 2 år sedan dess.
Därför gick jag till spåkvinnan, och fick höra detta märkliga. Att jag egentligen inte ville blir frisk. Jag hade alldeles för många dolda hemska minnen för det. Jag hade sysslat med psykologi som intresse mycket länge, vad kunde väl jag ha missat? I övrigt sade hon bl.a. att jag hade djupa kunskaper och insikter och "kan trolla med knäna". Jag såg själv att tarotkorten på bordet var mycket positiva. Detta med motståndet var hennes egen clairvoyanta intution, och jag ger henne idag helt rätt.
/Telefonmamman.
Jag får bra med hjälp från hemsjukvården. Hemvården däremot har stora problem med "identitet". De får göra väldigt lite och går härifrån fast att mitt sängbord är fullt av glas och koppar. De gör minsta möjliga insats: åtminstone verkar det vara deras policy. Hemservice som städar, handlar och tvättar brukar fråga vad jag vill de ska göra.
Sveriges Radio är den "institution" som folk litar på mest, 75%. IKEA är det 62% som har förtroende för. Sjukvården får 60 % i en undersökning man har gjort. Bankerna har bara 25% förtroende för (min lillebror är nog lite skyldig till det, sedan boken Bankbluffen). Kanske var det John Lennon som sade "en som drömmer ensam är bara en drömmare. Fler som drömmer samma dröm gör verklighet sv drömmen". Min bror som skrev best-sellern Bankbluffen ska nu skriva klart en bok om pensioner. Det verkar inte vara lika roligt. Jag tjatar på honom att skriva en bok om "Vårdbluffen". Om strokepatienterna, om orättvisor i sjukvården, om äldreomsorgens svårigheter etc.
Av någon anledning gillar jag CIS Navy. En intressant judinna, två unga män, en distingerad boss och en spexig ung tjej, som utreder mord. Deras samspel attraherar mig, och bilder av högfungerande kvinnor i praktiken.
Vem vill man identifiera sig med? Det har aldrig varit aktuellt med någon ekonomisk karriär i mina tankar.
Jag har känt ett hat, jag vet att jag 2007 var hos en psykoterapeut som vuxit upp och bott i andra länder. För henne vågade jag blotta mitt hat: varje gång när jag kom ut i köket för att plocka ihop frukosten tittade jag ut på hyreshusen runt omkring och kände hat. Terapeuten sade åt mig att sluta gå i terapi eftersom jag kan mer psykologi än de flesta terapeuter, och att jag istället ska betala för städhjälp - och det där hatet, sade hon, det måste du kolla upp, det är inte bra.
Nu börjar jag ana vad som kanske väcker min ilska. Det handlar om läkemedel, biverkningar, obotbara sjukdomar och den passiva människan. Det händer faktiskt då och då att personer, precis som jag nu, blir typ "färdigbehandlade" och fortfarande är sjuka, sliter sig loss och börjar leta. Men allt för ofta hör man kostrådgivare säga: "folk kommer när sjukvården ger upp dem, och då är det egentligen för sent". För healers är inget för sent, människor har bara motstånd mot healing.
En gång var jag hos en ganska osannolik spåkvinna (jag har mycket sällan låtit spå mig) som hade många rätt. Hon sade att jag hade ett enormt stort motstånd mot healing: "Du måste ta reda på varför. Det kommer vara många dörrar att öppna, och det som är där är inte särskilt vackert. Var beredd på det." Jag trodde att jag redan hade öppnat alla dörrar, detta hände 19 juli 2004. En kedjerökande man som rökte ciggariller förstörde mina möjligheter att hålla lungsjukdomen på en rimlig nivå. Han flyttade in under oss 1 maj och det kom en ättrig tärande rök i lägenheten överallt. 19 juli var jag på ett läkarbesök jag själv bett om. Det visade sig, precis som jag trodde, att min lungkapacitet gått ner från två tredjedelar till lite mindre än halv kapacitet. Jag fick acceptera att påbörja en kortisonkur. Jag hade avslutat den första kuren efter 1,5 år och det hade gått 2 år sedan dess.
Därför gick jag till spåkvinnan, och fick höra detta märkliga. Att jag egentligen inte ville blir frisk. Jag hade alldeles för många dolda hemska minnen för det. Jag hade sysslat med psykologi som intresse mycket länge, vad kunde väl jag ha missat? I övrigt sade hon bl.a. att jag hade djupa kunskaper och insikter och "kan trolla med knäna". Jag såg själv att tarotkorten på bordet var mycket positiva. Detta med motståndet var hennes egen clairvoyanta intution, och jag ger henne idag helt rätt.
/Telefonmamman.
Kommentarer
Trackback
