Mamma: Torsdag 7/6.
Det känns som att jag har kommit hem. Jag har ett rum på Hospice. Personalen är underbar, mer empatiska än de flesta. De kan leva sig in i varenda detalj, men ändå ha distans. Här kan man måla, spela gitarr, bada bubbelbad och vila. Det finns en trädgård. Det är så att jag och hemvårdens struktur och strategi inte går ihop. Jag klarar inte av att det kommer två för mig okända män i 50-60-årsåldern som ska byta blöja på mig mitt i natten. Och när jag frågar efter en kopp te så säger de att de egentligen inte kan göra det, men de gör det ändå. Är det så man ska bli frisk och må bra, när man är undernärd och sjuk? Hemvården verkar inte ha någon bra handlingsplan för hur de ska hjälpa människor och framför allt sjuka människor. Det mesta handlar om att få fram så effektiva rutiner som möjligt, som går så fort som möjligt.
Jag har faktiskt varit med om, när jag låg på Infektionsavdelningen på sjukhuset och även inom hemvården, att man slösar på blöjor. Jag har aldrig någonsin behövt använda blöjor förut, men det hade med infektion att göra. Men nu på Hospice har det mer eller mindre gått över. Här gör man sitt yttersta för att man ska känna sig bekväm och trygg. Att ligga ensam på natten hemma och inte kunna sova och ha okända människor som kommer som ska ringa upp sjuksköterskor och krossa tabletter och hålla på, istället för som det är här - det sitter en sköterska och håller en i handen och tar beslut om mediciner. Det är alldeles för lite Hospice i Sverige (England är förstås föregångare, precis som med healing).
Det är svårt att veta hur man ska göra när man inte går ihop med hemvården, eftersom det ofta är den enda alternativet när man är sjuk.
/Telefonmamman.
Jag har faktiskt varit med om, när jag låg på Infektionsavdelningen på sjukhuset och även inom hemvården, att man slösar på blöjor. Jag har aldrig någonsin behövt använda blöjor förut, men det hade med infektion att göra. Men nu på Hospice har det mer eller mindre gått över. Här gör man sitt yttersta för att man ska känna sig bekväm och trygg. Att ligga ensam på natten hemma och inte kunna sova och ha okända människor som kommer som ska ringa upp sjuksköterskor och krossa tabletter och hålla på, istället för som det är här - det sitter en sköterska och håller en i handen och tar beslut om mediciner. Det är alldeles för lite Hospice i Sverige (England är förstås föregångare, precis som med healing).
Det är svårt att veta hur man ska göra när man inte går ihop med hemvården, eftersom det ofta är den enda alternativet när man är sjuk.
/Telefonmamman.
Att tycka synd om sig själv.
Idag tycker jag synd om mig själv. Det är svårt att inte falla ner i den fällan när man har en sådan komplicerad situation som vi, men det är jobbigt. För mig är det svårt att klättra upp igen. Jag tror att det kan vara bra att tycka synd om sig själv ibland, men då tror jag att det handlar om enklare saker. Ni vet, mensvärk. Man tycker synd om sig själv och köper en glass och en tjejtidning och ligger hela kvällen i soffan framför tv:n. Det kan till och med ha sin charm.
Men jag tror att det jag känner just nu är rätt destruktivt. Jag är rädd att fastna i den rollen. Att bli den som ska spela martyr, att bli den som ingen tycker synd om och bli gnällig. Jag vill hitta ett sätt att komma ifrån det, men hur gör man det? Jag vill verkligen inte tycka synd om mig själv - även om jag har det jobbigt så är jag ganska privilegierad. Jag är också ganska nöjd med mig själv, och det vet jag att jag är tack vare tidigare situationer i mitt liv. Jag har väldigt bra föräldrar som har minst sagt gjort att jag har en bra självkänsla.
Jag har också problematiska känslor kring att andra tycker synd om mig. Ibland vill jag att folk (främst vänner) ska tycka synd om mig, men innerst inne handlar det nog om att jag vill prata om allt som händer i mitt liv. Jag funderar också på ifall jag tycker synd om mig själv när ingen annan gör det. Oftast klarar jag inte av att folk (ytligt bekanta eller främlingar) tycker synd om mig, då känns det på något sätt som en bekräftelse på att vi har det jobbigt, objektivt sett. En bekräftelse på att vi borde tycka att vi har det jobbigt. Med andra ord har jag ett litet behov av att mina vänner tycker synd om mig (eller bryr sig om mig är väl det rätta uttrycket), men jag tycker det är jobbigt när andra gör det. Då blir jag besvärad och tänker "är det verkligen så illa?".
I vilket fall som helst så vill jag sluta med det. Det känns som att det lätt kan bli något slags kroniskt tycka-synd-om-sig-själv-tillstånd, och jag tror att det blir farligt i längden. Kan det vara så att man blir mindre handlingskraftig, och man får kanske svårt att se framåt? Hur slutar jag med min självömkan?
/Maria.
Men jag tror att det jag känner just nu är rätt destruktivt. Jag är rädd att fastna i den rollen. Att bli den som ska spela martyr, att bli den som ingen tycker synd om och bli gnällig. Jag vill hitta ett sätt att komma ifrån det, men hur gör man det? Jag vill verkligen inte tycka synd om mig själv - även om jag har det jobbigt så är jag ganska privilegierad. Jag är också ganska nöjd med mig själv, och det vet jag att jag är tack vare tidigare situationer i mitt liv. Jag har väldigt bra föräldrar som har minst sagt gjort att jag har en bra självkänsla.
Jag har också problematiska känslor kring att andra tycker synd om mig. Ibland vill jag att folk (främst vänner) ska tycka synd om mig, men innerst inne handlar det nog om att jag vill prata om allt som händer i mitt liv. Jag funderar också på ifall jag tycker synd om mig själv när ingen annan gör det. Oftast klarar jag inte av att folk (ytligt bekanta eller främlingar) tycker synd om mig, då känns det på något sätt som en bekräftelse på att vi har det jobbigt, objektivt sett. En bekräftelse på att vi borde tycka att vi har det jobbigt. Med andra ord har jag ett litet behov av att mina vänner tycker synd om mig (eller bryr sig om mig är väl det rätta uttrycket), men jag tycker det är jobbigt när andra gör det. Då blir jag besvärad och tänker "är det verkligen så illa?".
I vilket fall som helst så vill jag sluta med det. Det känns som att det lätt kan bli något slags kroniskt tycka-synd-om-sig-själv-tillstånd, och jag tror att det blir farligt i längden. Kan det vara så att man blir mindre handlingskraftig, och man får kanske svårt att se framåt? Hur slutar jag med min självömkan?
/Maria.
Mamma: Måndag 4/6.
Människor är så duktiga. Jag är helt fashinerad över deras förmåga att ordna det för sig och sina familjer. Jag begriper inte hur och när de lärde sig det, och många har också intressen av sina arbeten. De tycker om att göra olika insatser i världen, allt från syfabrik till rymdskepp och allt socialt och pedagogiskt däremellan.
Jag har varit mycket sjuk senaste tiden, och varit nära att nästan ge upp, men jag har bett eller försökt att be, och jag har ringt upp en massa människor jag känner och bett dem hjälpa mig på olika sett. Det är en mycket osäker tid. Imorgon börjar Venustransiten. Venus går som en liten ärta över solen mitt på dagen (tror jag). Den här har väl varit inväntad i kanske 2000 år och finns med i Mayakalendern.
Jag har en väninna som också är jättetrött just nu. Det är nya vibrationer igång på jorden, där kärlek blir allt viktigare, emotioner. Jag har inte varit helt duktig på det, jag heller. Däremot har jag upptäckt att en massa andra människor är det, t.ex. min syster.
/Telefonmamman.
Jag har varit mycket sjuk senaste tiden, och varit nära att nästan ge upp, men jag har bett eller försökt att be, och jag har ringt upp en massa människor jag känner och bett dem hjälpa mig på olika sett. Det är en mycket osäker tid. Imorgon börjar Venustransiten. Venus går som en liten ärta över solen mitt på dagen (tror jag). Den här har väl varit inväntad i kanske 2000 år och finns med i Mayakalendern.
Jag har en väninna som också är jättetrött just nu. Det är nya vibrationer igång på jorden, där kärlek blir allt viktigare, emotioner. Jag har inte varit helt duktig på det, jag heller. Däremot har jag upptäckt att en massa andra människor är det, t.ex. min syster.
/Telefonmamman.
Att leva i nuet.
Jag känner mig ödmjuk och nyfiken inför Guds planer. Jag har börjat försöka mig på att bara leva i nuet och acceptera situationer. Kanske inte bara acceptera utan ta dem till sig.
Egentligen är jag trött. Så trött. Men jag håller på att hitta tillbaka energin. Det är tur att jag älskar mitt jobb, där kan jag på något sätt få energi samtidigt som det tar energi från en.
Jag försöker leva i nuet, men paradoxalt nog tänker jag mycket på framtiden. Jag längtar efter ett normalt liv, med barn och jag vill att mitt band ska lyckas. Jag vill baka och laga god mat, ha det fint hemma och skafferiet ska alltid vara fullt. Jag vill kunna bjuda vänner och familj på god mat när de är på oanmält besök. Och jag vill att mamma ska bli frisk. Det är väl inget fel i att vilja och önska sig något sådant? Att tänka positivt skadar ingen.
Jag vill bara tänka positivt. Det är så lätt att man hamnar i negativa och lite destruktiva tankar. Har man en debatt med vänner klagar man på det man inte tycker är bra istället för att diskutera det man skulle kunna göra för att göra situationen bättre. Jag tror på positivitet.
Imorgon ska jag ha spelning med mitt band Ursprunget, och det får mig att må bra. Att tänka positivt.
/Maria.
Egentligen är jag trött. Så trött. Men jag håller på att hitta tillbaka energin. Det är tur att jag älskar mitt jobb, där kan jag på något sätt få energi samtidigt som det tar energi från en.
Jag försöker leva i nuet, men paradoxalt nog tänker jag mycket på framtiden. Jag längtar efter ett normalt liv, med barn och jag vill att mitt band ska lyckas. Jag vill baka och laga god mat, ha det fint hemma och skafferiet ska alltid vara fullt. Jag vill kunna bjuda vänner och familj på god mat när de är på oanmält besök. Och jag vill att mamma ska bli frisk. Det är väl inget fel i att vilja och önska sig något sådant? Att tänka positivt skadar ingen.
Jag vill bara tänka positivt. Det är så lätt att man hamnar i negativa och lite destruktiva tankar. Har man en debatt med vänner klagar man på det man inte tycker är bra istället för att diskutera det man skulle kunna göra för att göra situationen bättre. Jag tror på positivitet.
Imorgon ska jag ha spelning med mitt band Ursprunget, och det får mig att må bra. Att tänka positivt.
/Maria.
