Mamma: Lördag 17/12.
Kom till fyrbäddssal på en grannavdelning. Det har verkat mycket lugnare än lungavdelningen. Jag väger nu under 33 kg, och jag har ätit för lite. Min äldsta dotter är fantastisk och hjälpte mig med allt. Men att få mig att behålla vikten är mycket svårt. Nu har jag tydligen ett hål i varje lunga – inga drän. Att börja från en ny punkt känns det som att jag vill.
Syresättningen är på 97 %! Så de sänkte syrgasen från 3 till 2 liter, och det är ett gott tecken. Gode Gud. Jag har varit i det sköna, den grå vardagen var andras. Att cykla en grå, fuktig, lite kylig tidig morgon till ett arbete varje dag, varje vecka. Enligt Ayur Veda (indisk medicin) är jag nu en extrem Vata-typ. Katha är typ zornmodeller, det småmulliga. Personer som njuter och är morgontrötta. De har ofta långsam ämnesomsättning. Pita är det snabba. Det rödlätta enligt Ayur Veda. Svårt att vara stilla. Vata är nervig, smal, behöver mycket!
Någon skulle massera mig två gånger om dagen med en varm olja. Varma bad, värme över huvud taget är bra, liksom gott varmt bröd med smör, pajer och soppor.
Nu är jag tillbaka på lungavdelningen i ett tvåbäddsrum. Min granne är en ung tjej. Jag tycker att mina barn är storartade. Min äldsta dotter har ett stort förstånd trots att hon har ett slags handikapp. Hon kan genomskåda, men också se storhet hos andra. Fördomsfri och fylld av kärlek, känslor, empati. Min yngre dotter är intelligent och talangfull. Hon förvånar mig varje dag.
Min rumsgranne är en vacker småbarnsmamma som måste ta cellgifter. Hon ger mig en realistisk och omdömesgill bild. Jag måste först och främst tänka på att få i mig näring.
Kairo i uppror, och tropisk storm på Filippinerna. Är det yttersta tider? Är det dags för oss att välja nya tankar? Vilka nya tankar?
/Telefonmamman.
