Telefonmamman.

Efter drygt en vecka hemma åkte mamma och jag in med ambulans igår kväll. Så nu är hon inlagd igen, förmodligen är det en till lungkollaps men de är inte riktigt säkra. Det har gått för långt, under nästan två år har hon åkt fram och tillbaka, hon blir alltid hemskickad fast hon inte är färdigbehandlad. Jag är riktigt upprörd just nu. Rädd, orolig och förbannad. Den här gången tänker jag be om hjälp av familj och vänner, de måste hjälpa mig med att se till att mamma inte blir hemskickad snart. Den här gången måste hon få stanna tills hon är stark nog att vara hemma. Punkt slut. När hon är på sjukhuset känner jag, min syster och min mamma oss tryggare, och jag kan leva ett eget liv. När hon är hemma har jag inget eget liv. Jag är aldrig hemma hos mig och min pojkvän och det enda jag gör är att jobba/plugga och ta hand om henne. De kan inte fortsätta lägga hela hennes liv i mitt ansvar. Jag är bara 20 år och bor än så länge i en annan stad. Fast det har de gjort ända sedan hon började bli sämre på allvar när jag var runt 17-18 år. Min syster, som har flera funktionshinder, är jätteduktig och gör det hon kan för att hjälpa.

Jag försöker att inte vara så negativ, det hjälper aldrig.
"‎With trust, the rest falls easily into place."