Att tycka synd om sig själv.
Idag tycker jag synd om mig själv. Det är svårt att inte falla ner i den fällan när man har en sådan komplicerad situation som vi, men det är jobbigt. För mig är det svårt att klättra upp igen. Jag tror att det kan vara bra att tycka synd om sig själv ibland, men då tror jag att det handlar om enklare saker. Ni vet, mensvärk. Man tycker synd om sig själv och köper en glass och en tjejtidning och ligger hela kvällen i soffan framför tv:n. Det kan till och med ha sin charm.
Men jag tror att det jag känner just nu är rätt destruktivt. Jag är rädd att fastna i den rollen. Att bli den som ska spela martyr, att bli den som ingen tycker synd om och bli gnällig. Jag vill hitta ett sätt att komma ifrån det, men hur gör man det? Jag vill verkligen inte tycka synd om mig själv - även om jag har det jobbigt så är jag ganska privilegierad. Jag är också ganska nöjd med mig själv, och det vet jag att jag är tack vare tidigare situationer i mitt liv. Jag har väldigt bra föräldrar som har minst sagt gjort att jag har en bra självkänsla.
Jag har också problematiska känslor kring att andra tycker synd om mig. Ibland vill jag att folk (främst vänner) ska tycka synd om mig, men innerst inne handlar det nog om att jag vill prata om allt som händer i mitt liv. Jag funderar också på ifall jag tycker synd om mig själv när ingen annan gör det. Oftast klarar jag inte av att folk (ytligt bekanta eller främlingar) tycker synd om mig, då känns det på något sätt som en bekräftelse på att vi har det jobbigt, objektivt sett. En bekräftelse på att vi borde tycka att vi har det jobbigt. Med andra ord har jag ett litet behov av att mina vänner tycker synd om mig (eller bryr sig om mig är väl det rätta uttrycket), men jag tycker det är jobbigt när andra gör det. Då blir jag besvärad och tänker "är det verkligen så illa?".
I vilket fall som helst så vill jag sluta med det. Det känns som att det lätt kan bli något slags kroniskt tycka-synd-om-sig-själv-tillstånd, och jag tror att det blir farligt i längden. Kan det vara så att man blir mindre handlingskraftig, och man får kanske svårt att se framåt? Hur slutar jag med min självömkan?
/Maria.
Men jag tror att det jag känner just nu är rätt destruktivt. Jag är rädd att fastna i den rollen. Att bli den som ska spela martyr, att bli den som ingen tycker synd om och bli gnällig. Jag vill hitta ett sätt att komma ifrån det, men hur gör man det? Jag vill verkligen inte tycka synd om mig själv - även om jag har det jobbigt så är jag ganska privilegierad. Jag är också ganska nöjd med mig själv, och det vet jag att jag är tack vare tidigare situationer i mitt liv. Jag har väldigt bra föräldrar som har minst sagt gjort att jag har en bra självkänsla.
Jag har också problematiska känslor kring att andra tycker synd om mig. Ibland vill jag att folk (främst vänner) ska tycka synd om mig, men innerst inne handlar det nog om att jag vill prata om allt som händer i mitt liv. Jag funderar också på ifall jag tycker synd om mig själv när ingen annan gör det. Oftast klarar jag inte av att folk (ytligt bekanta eller främlingar) tycker synd om mig, då känns det på något sätt som en bekräftelse på att vi har det jobbigt, objektivt sett. En bekräftelse på att vi borde tycka att vi har det jobbigt. Med andra ord har jag ett litet behov av att mina vänner tycker synd om mig (eller bryr sig om mig är väl det rätta uttrycket), men jag tycker det är jobbigt när andra gör det. Då blir jag besvärad och tänker "är det verkligen så illa?".
I vilket fall som helst så vill jag sluta med det. Det känns som att det lätt kan bli något slags kroniskt tycka-synd-om-sig-själv-tillstånd, och jag tror att det blir farligt i längden. Kan det vara så att man blir mindre handlingskraftig, och man får kanske svårt att se framåt? Hur slutar jag med min självömkan?
/Maria.
Kommentarer
Trackback
