"Man måste vara lycklig!"
Folk är rädda för sjukdomar, och det som inte hör till det "ytliga fina livet". Mina vänner frågar sällan mig om hur min mamma eller syster mår (vissa gör det självklart), men när de väl gör det och får något svar, t.ex. att min mamma är på sjukhuset igen (vilket ju är det vanligaste svaret jag ger), så får de alla ett särskilt ansiktsuttryck. Det är lite svårt att förklara, men de flesta lägger ansiktet på sne, och säger något i stil med "åh, det är så synd" eller "stackars er". Sedan vill de inte prata mer om det.
Jag upplever att det i dagens Sverige är oerhört viktigt med lycka. Och framgång. Fast framgång = lycka nuförtiden. Man ska må fysiskt och psykiskt bra, träna två-tre gånger i veckan, ha ett välbetalt statusjobb som man ska älska, leva i ett heterosexuellt äktenskap med två-tre friska barn. Jag behöver väl kanske inte ens nämna villa, volvo och vovve?
När det är så viktigt med lycka får inte det andra riktigt plats. Sjukdomar, fattighet, missbruk osv. Lycka har på senare år blivit ett slags varumärke. Det har bildats en konsumtion kring det. Veckotidningar skriver ofta om vägen till lycka, och böcker (och numera även filmer) som The Secret och Eat, Pray, Love säljer som aldrig förr. Sedan när är det livsviktigt med denna, ofta påhittad och ytlig, lycka? Jag tror inte att meningen med livet är lycka. Som lycka ser ut för många idag i vårt samhälle, så är jag ganska säker på att den enes lycka innebär den andres olycka. Riktig lycka är nog att hjälpa människor. Klyschigt, jag vet, men jag tror det är sant.
För övrigt är jag ganska lycklig. Jag har världens bästa familj, en underbar sambo, och ett antal fina vänner. Dessutom har jag ett musikintresse och en religiös tro som gör mig lycklig på riktigt. Jag har den senaste tiden haft det knapert rent ekonomiskt (vilket har skapat oro hos både mig och min sambo), men nu börjar det reda ut sig. Jag har kommit att bli ganska nöjd med hur jag har kommit att bli som person. Mycket av det är tack vare "olyckan". Att min mamma och min syster varit sjuka har bidragit något enormt till min personlighet. Jag har blivit stark och vet att jag klarar mycket.
Jag har märkt att många bli ställda och lite mållösa när de frågar min mamma hur hon mår. Det är klart att hon inte säger att hon mår bra (hon mår ju inte bra, varför skulle hon ljuga?), och då vet de inte hur man ska fortsätta samtalet. Man får akta sig för att använda "hur är det?" som en vanlig och artig hälsningsfras när man pratar med sjuka, haha. Men det är lite det jag vill komma fram till. Fråga mig inte hur det är med min mamma (eller syster) om ni inte är beredda på att kunna ta svaret.
Jag upplever att det i dagens Sverige är oerhört viktigt med lycka. Och framgång. Fast framgång = lycka nuförtiden. Man ska må fysiskt och psykiskt bra, träna två-tre gånger i veckan, ha ett välbetalt statusjobb som man ska älska, leva i ett heterosexuellt äktenskap med två-tre friska barn. Jag behöver väl kanske inte ens nämna villa, volvo och vovve?
När det är så viktigt med lycka får inte det andra riktigt plats. Sjukdomar, fattighet, missbruk osv. Lycka har på senare år blivit ett slags varumärke. Det har bildats en konsumtion kring det. Veckotidningar skriver ofta om vägen till lycka, och böcker (och numera även filmer) som The Secret och Eat, Pray, Love säljer som aldrig förr. Sedan när är det livsviktigt med denna, ofta påhittad och ytlig, lycka? Jag tror inte att meningen med livet är lycka. Som lycka ser ut för många idag i vårt samhälle, så är jag ganska säker på att den enes lycka innebär den andres olycka. Riktig lycka är nog att hjälpa människor. Klyschigt, jag vet, men jag tror det är sant.
För övrigt är jag ganska lycklig. Jag har världens bästa familj, en underbar sambo, och ett antal fina vänner. Dessutom har jag ett musikintresse och en religiös tro som gör mig lycklig på riktigt. Jag har den senaste tiden haft det knapert rent ekonomiskt (vilket har skapat oro hos både mig och min sambo), men nu börjar det reda ut sig. Jag har kommit att bli ganska nöjd med hur jag har kommit att bli som person. Mycket av det är tack vare "olyckan". Att min mamma och min syster varit sjuka har bidragit något enormt till min personlighet. Jag har blivit stark och vet att jag klarar mycket.
Jag har märkt att många bli ställda och lite mållösa när de frågar min mamma hur hon mår. Det är klart att hon inte säger att hon mår bra (hon mår ju inte bra, varför skulle hon ljuga?), och då vet de inte hur man ska fortsätta samtalet. Man får akta sig för att använda "hur är det?" som en vanlig och artig hälsningsfras när man pratar med sjuka, haha. Men det är lite det jag vill komma fram till. Fråga mig inte hur det är med min mamma (eller syster) om ni inte är beredda på att kunna ta svaret.
Kommentarer
Postat av: Tammy
Du har alltid varit en mycket speciell tjej med en alldeles unik personlighet som klev rakt in i mitt hjärta direkt! Men jag förstår hur du menar, du har verkligen mognat mycket de senaste åren...Kram
Postat av: ANTON S
Intressanta tankegångar! Jag håller med helt om det där med varumärke. Hur den enas lycka kan vara den andras olycka håller däremot inte med om. Din lycka bidrar i alla fall inte till min olycka. Och även om det skulle handla om social status, jobb etc. så tror jag bara att den andras olycka handlar om att sätta käppar i sitt eget hjul genom att jämföra sig med andra, om girighet, avundsjuka, personliga brister helt enkelt.
Trackback
