Telefonmamman.

Nu är det två månader sedan vi skrev i den här bloggen. Det är svårt för mig att komma på något att skriva om. Det händer så mycket med mamma hela tiden, men just nu mår hon ganska bra. För ungefär en vecka sedan satt jag bredvid mamma och vi bestämde oss för att skriva lite.

Mamma säger att det som hänt och händer nästan är för stort för att skriva om så här. Hon sade också detta: "Äntligen kan jag börja se framåt vilket har varit helt omöjligt för mig i flera års tid. Det har varit lidande och lidande, men däremellan har annat förbättrats. Nu gäller det bara att fortsätta hoppas och tro att den högra lungan helt ska läkas."

Det var så långt vi skrev, sedan kom vi inte på mer. Jag (Maria) och min sambo har som sagt flyttat till en lägenhet som ligger ett kvarter från mammas. Jag såg fram emot att bo så nära, och jag skulle komma förbi med mat varje dag. Fast grejen är ju att hon har inte varit hemma en enda dag. Sedan hennes högra lunga sprack i slutet av juli så har hon legat på sjukhuset. Hennes lunga är fortfarande inte helt läkt, men jag har känslan av att det börjar bli bättre (ta i trä). 

Runt andra halvan av september inträffade det som varit en av mammas mardrömmar; en tablett fastnade i henne strupe. När jag pratade med henne på morgonen (det hände på natten) mådde hon ganska dåligt eftersom hon inte hade sovit någonting. Jag tyckte det lät ganska komiskt, och tänkte sedan inte så mycket mer på det. Men denna penicillinkapsel hade orsakat brännskada i halsen, och det svullnade upp. För att mamma inte skulle kvävas (man kan tydligen inte sätta henne i respirator, fick jag veta då), så opererade man in ett rör i hennes hals. Det var en akut operation, och när mamma ringde för att berätta det blev jag livrädd. Jag började gråta på jobbet, och hela eftermiddagen var jag så himla nervös. Min mamma som då vägde 33 kg och med dåliga lungor skulle sövas. Strax innan jag skulle sluta och min pappa skulle köra mig till sjukhuset fick jag ett samtal från sjuksköterskan på Intensivvårdsavdelningen. Jag tror nästan att mitt hjärta slutade slå där för någon sekund. Det var det värsta tänkbara samtalet jag skulle kunna få. Men hon sa bara att mamma inte kunde prata, det var därför hon ringde. 

Hon fick ett rör i halsen, som en gammal orkesterledare jag hade en gång i tiden har, och hon hade mycket svårt att prata (hon kunde rättare sagt inte prata, om hon inte hade en talventil och hon tyckte den var rätt obehaglig). Jag tror hon hade den under åtta dagar. Då sade (skrev) hon att Telefonmamman inte finns längre. Hon kunde ju inte prata i telefon.

Det var en jobbig tid för mig, hon kämpade verkligen. Men en dag när jag besökte henne var hon på så himla gott humör. Det är den dagen den här bilden är tagen ifrån. Jag ler fortfarande när jag tittar på den.