Mamma: Måndag 12/3.
Den yttre världen med hårda värden som bilar, hus, möbler, pool är en verklighet. Många vill ha detta. Jag också - nu när det verkar omöjligt.
Idag har hemsjukvårdens läkare varit här med en sjuksköterska. Det var intressant att prata med dem. De som arbetar med att hjälpa svårt sjuka eller färdigbehandlade med viss medicinsk behov är mycket empatiska. Jag blir också lite sentimental och tänker tillbaka på lungavdelningen. Person sigill i hjärtat. Kallade till specialuppdrag, att vårda människor som har det svårt. Jag hade mycket roligt den tid jag var där, sammanlagt många många månader.
För mig är tillvaron en Saga, med fram- och baksidor. Kanske är vi människor som schackpjäser eller spelkort. En del med högre kontakter och en del mycket jordbundna. Ibland känns lungsjukdomen som ett straff. En karma för att jag undvikit att göra min samhällsplikt. Jag arbetade mellan 21 och 31 års ålder och mest på dagis, men det blev sällan ansvarstagande på sikt. Jag hade behov av att vara kreativ. När jag hade fått ihop en del pengar åkte jag till Israel med en vän. Jag har studerat en del på universitetet och varit hemma med mina barn, och det var viktigt. Men jag borde ha hjälpt mig själv på 70-talet med att hitta en bra utbildning. Konstigt nog var det som om allt verkade jobbigt och dessutom tråkigt. Så ska man undvika att tänka, men det var 70-tal då. Trenden var ut på landet och gör det mesta själv.
Jag ville bli en sagodrottning. Och jag har varit med om en del äventyr, t.ex. Snövit och Askungen. Men ska det sluta såhär? Mycket mager, krokig och spretig. Mer lik Gollum än Galandriel. Hur kunde mina sagor ta den vändningen? Det finns risker med allt, de som struntat i sagorna har klarat sig bra. Mina lungor måste bli bättre. Någonstans inom mig gråter jag för allt det ogjorda, men barnen är ändå oerhört mycket viktigare.
Jag är ställd av den väg samhället tagit. Det yttre i kubik. Alla elektroniska små hjälpmedel tar mycket energi. Alla dessa tävlingar - är de roliga? Vad vilja? Chockad som jag är av ytligheten som spridts överallt så gör jag helst det andra - måla långsamt. Läsa.
Min övertygelse är att trauman som sker kan skapa sjukdom. Dessutom finns så mycket onaturliga ämnen i maten. Klumpförebyggande med cyanid(?), kvicksilver som folk fortfarande har i munnen. En del klarar det bra, men i positiv bemärkelse - att försöka ge energi till den egna naturen. I tusentals år har patriarkat strävat bort från naturlighet. Kvinnan behöver sin natur. Vatten, dofter, stenar, musik, särskild mat.
/Telefonmamman.
Idag har hemsjukvårdens läkare varit här med en sjuksköterska. Det var intressant att prata med dem. De som arbetar med att hjälpa svårt sjuka eller färdigbehandlade med viss medicinsk behov är mycket empatiska. Jag blir också lite sentimental och tänker tillbaka på lungavdelningen. Person sigill i hjärtat. Kallade till specialuppdrag, att vårda människor som har det svårt. Jag hade mycket roligt den tid jag var där, sammanlagt många många månader.
För mig är tillvaron en Saga, med fram- och baksidor. Kanske är vi människor som schackpjäser eller spelkort. En del med högre kontakter och en del mycket jordbundna. Ibland känns lungsjukdomen som ett straff. En karma för att jag undvikit att göra min samhällsplikt. Jag arbetade mellan 21 och 31 års ålder och mest på dagis, men det blev sällan ansvarstagande på sikt. Jag hade behov av att vara kreativ. När jag hade fått ihop en del pengar åkte jag till Israel med en vän. Jag har studerat en del på universitetet och varit hemma med mina barn, och det var viktigt. Men jag borde ha hjälpt mig själv på 70-talet med att hitta en bra utbildning. Konstigt nog var det som om allt verkade jobbigt och dessutom tråkigt. Så ska man undvika att tänka, men det var 70-tal då. Trenden var ut på landet och gör det mesta själv.
Jag ville bli en sagodrottning. Och jag har varit med om en del äventyr, t.ex. Snövit och Askungen. Men ska det sluta såhär? Mycket mager, krokig och spretig. Mer lik Gollum än Galandriel. Hur kunde mina sagor ta den vändningen? Det finns risker med allt, de som struntat i sagorna har klarat sig bra. Mina lungor måste bli bättre. Någonstans inom mig gråter jag för allt det ogjorda, men barnen är ändå oerhört mycket viktigare.
Jag är ställd av den väg samhället tagit. Det yttre i kubik. Alla elektroniska små hjälpmedel tar mycket energi. Alla dessa tävlingar - är de roliga? Vad vilja? Chockad som jag är av ytligheten som spridts överallt så gör jag helst det andra - måla långsamt. Läsa.
Min övertygelse är att trauman som sker kan skapa sjukdom. Dessutom finns så mycket onaturliga ämnen i maten. Klumpförebyggande med cyanid(?), kvicksilver som folk fortfarande har i munnen. En del klarar det bra, men i positiv bemärkelse - att försöka ge energi till den egna naturen. I tusentals år har patriarkat strävat bort från naturlighet. Kvinnan behöver sin natur. Vatten, dofter, stenar, musik, särskild mat.
/Telefonmamman.
Kommentarer
Postat av: N
dessa texter berör mig så mycket. hoppas bloggen blir kvar så man kan fortsätta gå in och läsa.. har inte hittat någon annan blogg som berör mig på samma vis som denna.
kärlek!
Svar:
Maria.
Trackback
