Telefonmamman.

26 dec:

Det finns mycket att beröras av på tv. Till sist hamnade jag framför ”En officer och gentleman” och när jag ser Richard Gere som jag sett väldigt många gånger tänker jag bara på hans ögonblinkningar. Det retar mig att scener styrs av hur mycket han blinkar. Han är huvudperson i många populära filmer, och de måste klippa ofta när han blinkar.

Jag är för trött för att hålla koll! Natalie gick ut med flera kassar till återvinningshuset på gården en kväll och kom upp med en stor kasse någon lämnat på golvet, fylls med våra intressen. Nu ska hon ge sin pappa en av de böcker som fanns med. Jag menar att han gav mig den boken sista julen han och jag träffades. Och jag gav honom en bok jag själv egentligen ville ha. Naturligtvis vill jag kolla upp ifall det var en likadan bok han gav mig som Natalie ska ge honom nu (böckerna i kassen verkar vara olästa). Men jag kan inte, orkar inte. Jag behöver verkligen en personlig assistent som gör det jag vill.

Kropp, själ och ande sade Mia Skäringer nyss på radio. Jaha, är det så pass allmänt nu, ”new age-begrepp”. Jag har undrat vad skillnaden är på själ, psyke och ande. Findhornkollektivet i Skottland har en bra version av just det med olika lager av energikroppar som täcker den fysiska. Många känner säkert igen sig själva i Mia Skäringer, jag också. 

Men varför blev jag tvungen att vara så sjuk innan jag kunde vila i mig själv?

Mia Skäringer är yngre än jag, ändå finns liknande minnen av olyckliga tonår då tjejer sökte kärlek hos korkade killar för bekräftelse. 

Filmer på TV som ger mig skratt eller tårar gör mig levande när jag känner att vänner och släkt är långt borta.

Ande, hjärta, hjärna säger Skäringer nu. Hon är mycket klok. Gud är bl.a. humor, hon visste det. Änglarna vaktar oss i radhus och lägenheter när vi lider. Jag har läst att djävulen finns i detaljerna, och jag förstår det inte. Mia Skäringer får mina tårar att börja rinna när hon berättar om hur hennes morfar på sitt rättframma sätt fick henne – med en enkel gest – att ge upp sin matvägran. Jag har inte anorexia, men orkar inte (heller) engagera mig i min situation tillräckligt.

Ytterligare radio: Den andra världen. En man talar om en psykisk feber. Musik har sipprat ut från den andra världen, säger han. Min yngsta dotter är uppslukad av musik, flera kategorier och spelar ett antal olika instrument. Jag drunknar gärna i musik – en transfaktor. På radio pratar de om Jesus och synder. ”En måste må dåligt för att vi andra ska må bra”.

Jag får andningsproblem – lufthunger, sade en sjuksköterska, när jag förflyttar mig eller kanske tom gör något. Jag har svårt att förstå att det är så här och att de enda som är hos mig är barnen. Att följa specifika kostråd i mitt tillstånd är tufft. Man behöver stort stöd.

Jag har varit för ytlig, sade jag till min yngsta bror. Vi är ytliga. Men han tyckte att det behöver inte vara fel. Han bekräftade något jag tänkt länge, att vår mamma var allvarligt störd, förutom alkoholismen. 

Är man så sjuk som jag är gäller det att ha förståndet i behåll. Mina döttrar har annat att göra också – jag vill ha dem här hela tiden, men det går inte förstås. Tanken att en person spröd som jag ska vara ensam är otäck. Det är den skräcken vi söker när vi ser thrillers på TV. Den skräcken vi kan blunda för finns ständigt och jag måste glömma den för att behålla förståndet. När man är så pass ung och intellektuellt pigg som jag kan man inte bo på vårdboende, bland gamla människor. Hemvården kan komma hem till mig, men de är opersonliga, okänsliga och det blir bara värre. Jag har ett gott humör, jag kunde ha skrikit, kastat och slagits för länge sedan. Jag och mina syskon är känslomässigt hämmade, vi är rädda för något, andras kritik bl.a. Genom sjukdom ”lagades” känslor hos mig men det har gått mycket långt. Nu vill jag bli helad fysiskt. Musik från andra kulturer läker mig. 

Får man tycka att man är viktig?

/Telefonmamman.