Mamma: Fredag 23/12.
Det har varit två jordbävningar igen i Christ Church i Nya Zeeland. 5,8 på richterskalan. Idag ska jag hem. Det var alldeles speciellt att ta farväl den här gången. Hur länge ska det vara så bra att jag är i mitt hem? Imorgon är det julafton. Alla sade hejdå glatt, god jul och vinkade osv. När jag kom hem bar två ambulansförare upp mig på liggbår. Mycket trevliga. Fler grannar kom. Bl.a. den längst ner. Hon tittade mig inte i ögonen och besvarade inte mitt ”god jul”. Men hon kan ha sina skäl. Kläderna jag fick av min väninna gör att jag väljer att sitta uppe för en gångs skull. Det är ju uppesittarkväll. Nu måste jag gå upp i vikt. Apropå grannar – vi har bott här sedan våren 2005. Vi har nästan ingen kontakt med grannarna. De är rara och har hjälpt mig några gånger att bära matkassar. Men ingen ringer på och frågar hur jag mår.
Mina två närmaste vänner är i övre medelåldern, dvs 65-75. Den nu pensionerade generationen är ungdomlig. Jag har stort pratbehov. Den vrede, ilska, jag begravde som barn ligger och gror och kanske orsakar dessa inflammationer i lungorna. Eftersom dränet ramlade ur kan jag nu koncentrera mig på annat. Maten och kosttillskott bland annat.
Jag tycker att varje individ ska få veta sin lungkapacitet, sitt blodtryck, syresättning, kolesterolvärden, järnvärde, allergi etc. Det är förmodligen en rättighet. När jag var ung uppmanades tjejer av radikala grupp 8-kvinnor att studera sitt underliv med spegel.
Mina barn är mycket empatiska och kärleksfulla. De tar hand om mig helt självklart med glädje. Var finns människor som kan umgås med mig? De med samma intressen. Den läkaren som hade hand om mig den här gången, R, pratade ganska filosofiskt med mig. Kul. Jag berättade att jag nog har blivit sjuk för att jag har behövt vila. Med proteiner kan jag ”bygga in” lungorna. I drygt ett år har jag haft en period av ”icke göra”. Jag har alltså suttit mest i sängen.
/Telefonmamman.
