Mamma: Tisdag 3/1.
Häromdagen var det en jordbävning på 7,8 utanför Japan. Det nämndes bara två gånger på nyheterna. Det är mycket intressant att det fortfarande rör sig i havsbotten runt Japan.
När man ser gamla filmer upptäcker man snart att kvinnor är ensidigt gestaltade, precis som männen är det. Kanske känner männen sig fångade i sina yrkesroller och identiteter i dagens samhälle? De långhåriga hippiemännen var sannerligen annorlunda, men många fastnade i missbruk. Det var där New Age började i protest- och hippierörelsens fall. New Age är i sin bästa karaktär för fred, samarbete och hälsa. Den siktar både på inre och yttre miljö. Filmen The Secret får dock en negativ eftersmak som man senare kan identifiera som ytlig materialism.
Är Olga Kharitidi och hennes beskrivning av mystisk schamanism från främre orienten och Sibirien New Age? Eller är det egentligen istället mycket gamla företeelser? Det känns som om bara i dess tradition kan New Age visa vägen framåt. Healing existerar och det är en gåva; ingen kan ta patent på den. Man måste ställa sig nya frågor. Är det ständig tillväxt vi ska fokusera på, eller vad vi vill i samhället? Jag tror att mannen har fått ut så enormt mycket mer av ett gemensamt varande än den moderna kvinnan.
Det inre helande jag varit med om har eskalerat det senaste året. Den emotionella delen utvecklas. Att 'bara vara', t.ex. tillsammans med mina döttrar ger andra perspektiv. Jag ser miljön nu när jag ser filmer. Kanske ett tecken på att intellektet lämnar plats åt andra intryck. Att tycka om, att gilla. Jag är släkt med Kritikern, tycker om att kritisera. Men jag har insett att man till sist växer ihop med dem/det man kritiserat länge.
En kamrat till min syster sade en gång till henne: ”Jag var avundsjuk på dig, för ni hade så mycket kärlek hemma hos dig”. Min syster blev ett stort frågetecken: ”Hade vi?!” ”Ja, er syster kramade och pussade er jämt.” blev svaret. Det gjorde alltså inte våra föräldrar, men det var fler som inte fick sina föräldrars kramar och pussar i höghuslandet på 60-talet.
Ingenting tvingar mig ut längre. Jag behöver inte dela plats med andra i ett blåsigt och regnigt Sverige. ”Respekten för människor är noll” säger före detta kriminell när det gäller morden i Malmö.
Jag hade den stora förmånen att lära känna min farmor och farfar, födda runt sekelskiftet. De var underbara och lärde mig massor. De kunde göra mig glad!
/Telefonmamman.
