Mamma: Torsdag 30/6
Många av sköterskorna har småbarn och några är ensamstående. Jag börjar verkligen uppskatta det arbete de gör. Det är sorgligt att de får allt mindre tid att prata med patienterna. Och läkarna skulle lyckas bättre om de fick mer tid att prata med oss. Det känns att engagemanget är starkare. Att många bryr sig väldigt mycket.
Två nya röntgenbilder, nya blodprover, elektrisk värmedyna i ryggen. Haft ont sedan inatt. Den rara undersköterskan från Balkan tar sig två minuter medan jag äter upp det sista. Hon ser ut genom fönstret. Vi har en vacker utsikt. ”Du längtar ner till din släkt?” frågar jag. ”Ja. Vad ska man göra?” svarar hon. Det brukar också städerskan A säga. Också hon från Balkan. Jag säger ”alla längtar vi till något. Jag längtar till ett höghus på tio våningar.”
Nu kopplades själva utsuget som sitter i väggen bort. Syret är 91 % utan syrgas. Hade över 38 i feber. En ung vikarie hade tid att torka min rygg och vänta medan jag borstade tänderna i sängen. Att någon stannar ett slag är superviktigt. En tysk sommarvikarie som flyttat hit har lärt sig svenska på nio månader, och vi diskuterar ibland vad orden är på svenska och tyska.
Jag känner att jag struntar i hälsofanatismen just nu. Kärlek är svaret på allt, och det visste jag redan som 17-åring. Min äldsta dotter kommer och hälsar på. Hon bor kollektivt. Det är 2-3 personal på 7-8 patienter, men annat arbete än patientvård tar mer tid nu än för några år sedan.
Det är ovanligt många sängliggande patienter här eftersom det skärs ner på andra sjukhus över sommaren. Senaste tiden har jag nog varit mer här än hemma. Och då kommer till sist känslomässiga behov fram. Min yngsta dotter var här första veckan, hon har sovit här fyra nätter tror jag. Skönt, vilken trygghet. Hör på radio att Christiania fyller 40 år, och att invånarna planerar för ålderdomshem.
Det är så konstigt att jag är i ett tillstånd där jag är mycket kroppsligt svag innan jag lär mig tillit. All personal bryr sig. Tom de på röntgen.
