Mamma: Torsdag 16/6
Jag sitter fast i väggen, tjudrad vid ett aggregat. Det kan bli långvarigt har doktorn sagt. I januari förra året sprack vänstra lungan tre gånger på tre veckor och jag låg inne på Lungavdelningen i två månader. Under höst och vinter har jag varit här för feber, senaste gångerna en månad vardera. De som arbetar här är mycket sympatiska och empatiska. För en vecka sedan skrevs jag ut, och jag var mycket svag i mina muskler. Jag väger 33 kg och en granne hjälpte mig uppför trapporna. Min äldsta dotter har ett funktionshinder, och hon är intelligent, gladlynt och kärleksfull. Hon bodde hos mig i flera dagar, handlade och värmde upp mat till oss. Jag åt två sorters penicillin. I ungefär tio år har jag haft ett ovanligt sjukdomstillstånd i lungorna; kronisk inflammation med ärrbildning (Sarkoidos). Inom kinesisk medicin står lungor för sorg.
Klockan 08 på Pingstdagen satt jag i sängen och hostade tre gånger och den högra lungan sprack. Ambulansen kom på fem minuter, den ena hjälpte mig att ta på mig min pyjamas, den andra trasslade in sig i min rullgardin såg jag i ögonvrån. Sedan minns jag nästan ingenting mer. De fick bära mig nerför trapporna, den ena ambulansföraren hämtade först syrgasmask och syrgas. Jag tror att det märktes att jag höll på att tuppa av. Skvallertanten längst ner kom naturligtvis med sin hund, och nu har hon någonting att prata om länge. Syresättningen i blodet var väldigt låg, så jag fick 13 liter/minuten(?). Detta är extremt mycket, och eftersom jag inte kunde andas ut samlades koldioxid i mitt blod. Jag har en timmes minneslucka eller något sådant, är inte helt säker. Jag började vakna till liv när min yngsta dotter kom från Lund, jag hade inte velat öppna ögonen innan dess. För första gången i mitt liv flydde jag till omedvetenheten. På söndagskvällen flyttades jag från Intensivvårdsavdelningen, där de lagt en slang in i lungan, till ett fyrbäddsrum på Lungavdelningen. Slangen är ett sk drän, kopplat till en utsugsapparat, för att tömma lungan på luft eftersom det är hål i den. Apparaten är kopplad till ett aggregat i väggen och mina behov och intressen måste fokuseras. Att vara fast i en säng och möjligen en stol i ett rum gör en väldigt beroende av andra. Kanske en manifestation av ett starkt medberoende jag gått och burit på sedan barndomen. Jag måste leva i nuet, nästan sekund för sekund. Tacksam och lycklig för ett leende från en annan. Och det fantastiska är att det fungerar: magin infinner sig och jag står ut, kan tom må bra. Minestronesoppan är god med ett glas lättöl till, och pannkaka med kaneläpple.
