Mamma: Tisdag 28/6
Sov oroligt. Det verkar som att hålet i lungan håller på att växa ihop. En nervös process, eftersom det kan gå upp igen om det går för snabbt fram.
Värdena är bättre och det går åt rätt med lungan också. Jag får veta att sockervärdena åtta veckor bakåt är normala. Det har alltså debuterat i och med kortisonsprutan på akuten. Jag och yngsta dottern satt här och pratade när en diabetesdoktor kom i eftermiddags och lade fram allt – precis som vi hade tänkt, tyckt och trott.
En av undersköterskorna klippte mitt hår när jag satt i sängen idag. Jag kände tacksamhet. Det blev enkelt men bra. Det känns som att jag blir mer andlig i och med att jag bryr mig mycket mer om andra än tidigare. Stress kan öka på blodsockret, det visste jag inte. Det kan ha varit både kortisonsprutan jag fick och att jag var i något slags fysiskt chocktillstånd som gjorde att jag fick högt blodsocker redan direkt när jag kom in.
Jag måste hitta motivation igen. Glömma att tänka probleminriktat. Vad skulle vara underbart att göra? Var vara? Med vem umgås? Här på sjukhuset brukar dietisten komma minst en gång i veckan, prästen två gånger i veckan och kuratorn tre gånger i veckan. Två av läkarna och jag kan kommunicera ganska fritt, och ibland berättar sjuksköterskorna om sin tillvaro. Ibland känns det konstigt nog som om detta är en situation som jag valt. Jag orkar inte ta hand om mig själv efter alla äventyr jag varit med om. Trött, slut! Har jag gjort något gott? Ja, det har jag.
Jag önskar mig ett stort vackert hus där mina döttrar också kan bo, utan att skära ner på den egna viljan. Verkligheten är så tom nu för tiden, så att jag återkommer hit till Lungavdelningen ger mening trots att jag har stora lungproblem. Många dör här, plötsligt ser man en bårliknande säng med skynke snabbt dra igenom korridoren.
Vår stad är kylig och småborgerlig. Att man fått ihop så rara, humoristiska och begåvade personer på samma ställe måste vara en kosmisk hemlighet. De har hjälpt mig att konstruera om mina sociala mönster. Genom att vara uppriktiga, öppna, respektfulla, dygdiga och pålitliga. Tänk att det finns personer som bryr sig så mycket om andra.
Tänk att uppleva de små tingens gudinna. ”Schekinah” i sådant som sker är skönt och välmenande. När man blir andfådd av att flytta sig några meter är man inte så kaxig. Men jag har aldrig föreställt mig en tillvaro i bakgrunden. Jag var åtta dygn på ett korttidsboende, jag och 20 åttioåringar. I slitna lokaler och trist mat. Personalen höll sig för sig själva.
Måns Zelmerlöw är ny värd för Allsång på Skansen (Anders Lundin gick i min lillasysters klass. Han bodde under oss. Stackars honom). Att leva för sina känslor och nöja sig med ett okänt vardagsliv har för mig varit ingenting. Den stockholmska arrogansen sitter i ryggmärgen och jag ville bli av med den. Kan man känna kändisar och ändå vara obetydlig i världslig bemärkelse?
Jag har hört kvällspersonalen prata vid skåpen utanför. De ska gå hem nu och har jobbat sedan 13-tiden. Det är riktigt hemtrevligt.
