Mamma: Midsommarafton
Igår blev jag röntgad i sängen före frukost, och sedan kom ronden med tre läkare. Blev tvättad, och sedan kom syrran. En av sjukhusprästerna, kvinnlig, brukar komma och prata med mig varje vecka och hon kom precis när min syster gick.
Kvinnorna som arbetar här är beundransvärda. Är man inte tillfreds med sin egen situation är det omöjligt att jobba här. Sjukhuset måste böta massor av pengar ifall det har överläggningar, men nu ska andra sängplatser ordnas på andra avdelningar, även barn. Och blir det ändå för mycket ska man öppna upp en extra avdelning.
Allt man gör, tänker och känner kostar energi. Andras krav och tvång kostar mycket energi. Kanske är det därför bättre att välja vad som får kosta. Jag upplever just nu en underlig känsla. Det sk. ”vanliga” sättet att vara på, som jag valt bort(?) söker upp mig. Visste jag vad jag gjorde när jag valde bort en normal tillvaro, eller var jag alltför påverkad av 70-talets udda tankar? Jag är en empatisk personlighet, men jag kunde inte identifiera mig med ”vanliga” människor. Jag är mer en blandning av Madame Curie och fru Frida Kahlo (ursäkta skrytet). Forskaren och konstnären arbetade förr ofta ensam!
Vi fick midsommarmat och jordgubbar till lunch.
