Telefonmamman.

Har en känsla av martyrskap. ”Du har alltid offrat dig” sa en clairvoyant dansk kvinna. Det är dags att sluta med det, sa hon också. Min situation är väldigt komplicerad. Syskon i Stockholm, gamla vänner långt borta, staden jag bott länge i. Mina bästa vänner bor lite varstans i landet och är spirituella personer. Jag har varit inomhus med få undantag i flera år, börjar längta ut nu. Att jag klarar isolering är konstigt, men mina döttrar finns och de är underbara. Hemservice kommer några gånger i veckan. Efter flera års önskan om remiss till Vidarkliniken i Järna har jag äntligen fått det. Men kan jag klara en sådan vistelse?

Min dränapparat är lånad tid. Utan den hade jag tappat andan till sist. Jag är också kopplad till 2-3 liter syrgas/minut. Lånad tid! Sjukvården erbjuder mig det. Jag tvingar mig att äta varmrätterna. Soppa och efterrätterna går bra, men varmrätten hinner bli både kall och torr. Jag bör äta mer än andra. Nattsköterskan som är allra mest behaglig har arbetat på sjukhuset i 44 år, hela tiden har hon arbetat natt och länge på denna avdelning. Snart blir hon pensionär och är väldigt ödmjuk. Den personal jag mött på denna avdelning i många månader sammanlagt är förunderligt empatisk. Mina minnen av människor i allmänhet är annorlunda. Jag har aldrig mött ”sådant folk” förr. Människor som trivs med, njuter tom av, att ge stöd och hjälp åt andra/okända andra.

Varför blev mitt öde att sitta här med trasiga lungor? Jag var ingen rökare, jag levde ganska hälsosamt.

Även andra patienter och deras anhöriga är sympatiska. Jag vet inte vad som händer med människor som har lungsjukdomar, det vilar en slags ödmjukhet över rummen på avdelningen. En tysthet, en väntan, avvaktan. Ikväll skriker ingen.

Att sitta på bäcken är krångligt när man har dränslangar. Jag brukar säga att jag älskar personalen, personerna som arbetar här. Det är ett starkt ord, men de har så stor kärlek själva, en medmänsklig empati och sympati. De vill sina medmänniskor väl. I min tillvaros historia har jag sett andra ”sorters” människor med dolda och mindre sympatiska avsikter.

Första gången jag var här var i slutet av 2008. Jag vägde 37 kg, hade lågt järnvärde och var andfådd. I tre veckor fick jag hjälp av en passionerad dietist och en engagerad läkare. Jag fick in föda från morgon till kväll. Tills sist fick jag i mig 3500 kcal/dygn. Kortisondosen ökades (och jag prövade också en annan medicin). Då lärde jag känna undersköterskorna, sjuksköterskorna, nattpersonal m.fl.

Marcus Birro sade i Karlavagnen att Mikael Wiehe påminde honom om vikten av att vara med i världen.”Det som sker händer bara andra och inte mig.” Jag är suverän och osårbar. Den attityden försvinner lätt när man bli inlagd på sjukhus.